Alliansen lurpassar på de rödgröna
2010-06-02
ANALYS. Politik och valrörelse är ett tjuv- och rackarspel. Det har det i och för sig alltid varit, men på senare år har det på sitt sätt varit mer än tidigare. Och det ska vi nog faktiskt vara glada över.
Alla talar om jobben, men den stora förändringen i svensk politik på senare år är budgetdisciplinen. När krisen i början av 1990-talet slog till samlades till slut en bred majoritet bakom att sätta grimma på våra beslutsfattare.
Från början av 1970-talet hade då den svenska ekonomin haft stora problem. Ibland verkade det visserligen gå bra. Men det var mest tillfälliga lindringar av en rad devalveringar som gjorde svenskarna fattigare och fattigare jämfört med invånarna i andra länder.
Experimentet att ha en fast kronkurs gick riktigt åt skogen under regeringen Carl Bildt. Innan kronan fick flyta fritt toppade räntan på 500 procent, arbetslösheten steg och underskotten växte.
1990-talskrisen gav en varaktig nedgång i sysselsättningen med flera hundra tusen jobb. Många kom aldrig tillbaka utan fastnade i långtidsarbetslöshet.
Nu fick det helt enkelt vara nog. Politikerna kom överens om att göra om hela systemet. Målet att hålla nere inflationen blev överordnat. Tak för hur stora de offentliga utgifterna fick vara spikades för flera år framåt och ett mål om att de offentliga finanserna ska gå med överskott fastställdes.
I praktiken gav det politiska fältet, från socialdemokrater till moderater, upp målet att full sysselsättning skulle vara viktigare än allt annat. Efter valet 1994 och tolv år framåt regerade Socialdemokraterna enligt den nya doktrinen. De senaste fyra åren har de borgerliga fortsatt likadant.
Arbetslösheten har varit hög för svenska förhållanden, men prisökningarna och räntan låg. De som har haft jobb har fått höjd standard både genom reallöneökningar och sänkt skatt (även under S-regeringen). De offentliga finanserna har gått med plus och statsskulden har minskat som andel av den samlade ekonomin.
Tack vare Göran Perssons överskott har Anders Borg kunnat rida ut den senaste krisen på ett bättre sätt än de flesta andra västliga industriländer. Sverige har haft pengar till att stimulera ekonomin och hålla nere ökningen av arbetslösheten.
Med sunda statsfinanser går det alltså att klara sig hyggligt. Därför står den nya normen med överordnat inflations- och överskottsmål stark. Trots att arbetslösheten enligt regeringens vårbudget blir över nio procent i år.
Det är bara att lyssna på de båda finansministerkandidaterna i valrörelsen. Visserligen talar både Anders Borg och Thomas Östros väldigt mycket om jobben och arbetslinjen. De slår varandra i huvudet genom att jämföra äpplen och päron.
Borg berömmer sig för att 50 000 fler är i arbete jämfört med valåret 2006. Östros anklagar regeringen för att 100 000 jobb har försvunnit sedan förra valet. Båda har rätt. Räknat i antal sysselsatta är det fler som arbetar nu. Samtidigt har arbetskraften ökat när skärpta bidragsregler, större ungdomskullar och möjligen skattesänkningar gör att fler söker jobb. Därför är andelen av arbetskraften som är i arbete lägre än 2006.
Men det allra viktigaste när Anders Borg och Thomas Östros debatterar är att båda är väldigt noga med att tala om ordning och reda i ekonomin. Båda vet att det värsta som kan hända är att de skulle framstå som oansvariga och komma med ofinansierade överbud.
Därför har båda regeringsalternativen i stort sett samma ramar att hålla sig inom och det är därför valrörelsen blir ett tjuv- och rackarspel.
När regeringen lade fram sin vårbudget angav Anders Borg utrymmet för kommande reformer till mellan tio och 30 miljarder kronor. Konjunkturinstitutet räknar med drygt 40 miljarder. Men den borgerliga alliansregeringen passade och berättade inte vad den vill använda pengarna till.
Fler jobb, mer till utbildning och till att värna välfärdens kärna, mer precist blev det inte. Man kan ana lägre arbetsgivaravgifter, riktade pengar till skolan, sjuk- och åldringsvården, men de konkreta löftena väntar de borgerliga med till den egentliga valrörelsen.
Därmed kan de lurpassa på de rödgröna. Oppositionen har lovat besked redan i början av maj om alla skatte- och utgiftsförändringar som de ska göra direkt om de vinner valet.
I skrivande stund vet jag inte om den rödgröna budgeten blev så konkret som utlovats. Upptakten till den här valrörelsen påminner onekligen om den förra då det var ett väldigt kattrakande och hemlighållande om när de olika valmanifesten skulle komma. Med i stort sett samma pengar att fördela är det bra att komma sist för att kunna ta udden av motståndarna.
Att partiledningarna numera har disciplin nog att avstå från överbud när valfebern slår till ska vi nog ändå vara tacksamma över. Reformer som det inte finns täckning för ger bara surt efter.
Anders Jonsson
frilansjournalist
