Arbetsgivarnas enade front är bruten
2010-06-10
KRÖNIKA. En hel del ovanligt inträffade under avtalsrörelsen 2010. Men när det är dags att summera är det ändå teknikarbetsgivarnas uppsägning av Industriavtalet som är mest anmärkningsvärt. Inte minst för att det gör det svårare för alla att veta vad som gäller nästa gång. Och det är snart. Om ett drygt år inleds en ny avtalsrunda.
Konflikterna var fler än på länge, tjänstemännen och akademikerna inom industrin träffade avtal utan LO-kollegorna i IF Metall, avtalsperioderna varierade på ett sätt som inte varit vanligt under en dryg tioårsperiod. Dessutom var de avtalade löneökningarna lägre än på länge.
Men att teknikarbetsgivarna sa upp Industriavtalet är ändå det mest anmärkningsvärda med avtalsrörelsen 2010. Det var när alla avtal inom industrin var färdigförhandlade och klara, dagen för Valborg, som beskedet kom. Avtalet fungerar inte längre, var förklaringen. Låglöne- och jämställdhetssatsningarna inom LO är för omfattande och dessutom används industriuppgörelser som golv i stället för norm.
Trots att kritiken från teknikarbetsgivarna inte är ny verkar både med- och motparter har varit oförberedda. Industrifacken uttryckte genuin förvåning, men också irritation över att arbetsgivarna sa upp avtalet utan att visa någon vilja till omförhandling. Övriga arbetsgivare inom industrisfären var informerade om Teknikföretagens beslut, men arbetsgivarkollegorna ansåg att de ställdes inför fullbordat faktum. Bengt Huldt, vd för Stål- och Metallarbetsgivarna, en av få industriföreträdare som varit med sedan Industriavtalet slöts, konstaterade att agerandet visade på dålig samverkan. Att en arbetsgivarföreträdare inom Svenskt Näringsliv och inom industrin talar om dålig samverkan är ironiskt. Det senaste året har nämligen arbetsgivarvärlden ägnat mycket kraft åt att utåt ge bilden av att arbetsgivarna går i takt.
Men det gjorde de uppenbarligen bara fram till dagen före Valborg. Ingen annan av de ytterligare tio arbetsgivarorganisationer som skrivit på Industriavtalet följde nämligen efter Teknikföretagens uppsägning. Det budskap de skickar är att en fortsättning ska vara möjlig. Men varken övriga arbetsgivarorganisationer eller facken kan bortse från att Teknikföretagen är den viktigaste industriaktören på arbetsgivarsidan.
Formellt inträffar själva uppsägningen i slutet av oktober. Vad som händer fram till dess och efteråt är avgörande för alla avtalsparter. Även om Teknikföretagen får till stånd den omförhandling de säger sig vilja ha av avtalet betyder inte det att ett nygammalt Industriavtal får samma status som det nuvarande. Redan före Teknikföretagens agerande var Industriavtalet kritiserat. Industrins roll är visserligen reglerad i lag – den konkurrensutsatta sektorn ska vara normsättare – men många, till exempel inom tjänstesektorn och handeln, har hävdat att märkessättningen har gått för långt. Andra avtalsslutande parter har tvingats sitta på läktaren och vänta på att industrin blir klar, trots att de skulle kunna göra upp.
Så vad händer nu? Redan nästa höst ska tjänstemännen inom industrin träffa ett nytt avtal. I början på året därpå är det dags för arbetarna inom industrin och några månader senare för den kommunala sektorn och handeln. Avtalsperioderna är nämligen i högsta grad olika. 18 månader för tjänstemännen inom verkstad, 22 för många andra inom industrin och 25 inom den kommunala sektorn och handeln. Hur långa avtalen blir inom den statliga sektorn vet ingen, avtalen löper ut först i september. Även om teknikarbetsgivarna är irriterade över hur industrinormen hanteras blir det svårt för dem att hävda att den inte påverkat alla parter hittills. De avtalade löneökningarna ligger på ungefär samma nivå, även om procentsatserna varierar något beroende på hur långa avtalen är. Undantagen är möjligen Handels och Kommunals avtal, där en jämställdhetssatsning ingår, Pappers och Elektrikernas avtal ligger också något högre än övriga mansdominerade förbund.
Men avtalade löneökningar är en sak. Hur löneutfallet ser ut om ett år en annan. Trots eurokrisen tyder mycket på att konjunkturen är på väg att ta sig. Därmed ökar risken för att vissa gruppers löner ökar mer än avtalen. Det gäller inte minst de privatanställda tjänstemännen. För dem som inte löneglider lika mycket det kommande året – till exempel inom den offentliga sektorn – väntar kompensationskrav i nästa avtalsrörelse.
Och om normsättningen är satt ur spel, vem håller i bromsen?
Anna D. Öberg
arbetsmarknadsjournalist
