Arbetslösa stängs ute från den svenska modellen
2010-05-14 | Uppdaterad 2010-06-02 1 kommentar
ANALYS. Politiker, organisationsföreträdare, debattörer och många andra pratar om de arbetslösa. Men ytterst få pratar med dem. Den här envägskommunikationen kan straffa sig.
Även om alla prognosmakare är överens om att konjunkturbotten är nådd, är det långt kvar innan det märks i form av minskad arbetslöshet. Det de förbättrade prognoserna innebär än så länge är att arbetslösheten inte blir så hög som många befarade i höstas. Trots optimismen är nära en halv miljon personer arbetslösa, enligt Statistiska centralbyråns januarisiffra. Det motsvarar 9,4 procent av arbetskraften och är över 100 000 fler än förra januari. Av de arbetslösa är över 130 000 heltidsstudenter som helst vill arbeta. Det höga antalet höjer SCB:s arbetslöshetssiffra. När Arbetsförmedlingen redovisar arbetslösheten ingår inte heltidsstuderande som söker arbete och följaktligen blir den siffran lägre, nämligen 256 000 personer eller 5,6 procent av arbetskraften i februari. Jämfört med februari förra året är det en ökning med 38 000 personer.
Oavsett vilken mätmetod som används talar siffrorna sitt tydliga språk. En hel del har dessutom varit arbetslösa länge. Finanskrisen drabbade Sverige hösten 2008 och många gick ut i arbetslöshet då eller efter helgerna året därpå. Att det finns ett engagemang och oro för vad arbetslösheten gör med de drabbade och med samhället kan ingen tvivla på. Det finns inte en politiker som inte pratar om arbetslösheten och inte en organisation bland arbetsmarknadens parter som inte tar upp den. Ofta är man dock oeniga om vad som behöver göras. Diskussionen handlar ofta om vilka åtgärder som ska dras upp eller ner. De som är ute i debatten hävdar gärna att det recept de själva föreskriver är det bästa för att minska arbetslösheten eller förbättra de arbetslösas situation.
Men vad tycker de arbetslösa? Trots att det görs opinionsundersökningar av än det ena, än det andra, är det högst sällan – om någonsin – som de riktas till de arbetslösa. Därför är kunskapen låg om hur de upplever sin situation och de åtgärder som alla diskuterar.
Att arbetslösa är missnöjda med den kontakt de har med Arbetsförmedlingen framkommer av och till i medier. Själv har jag pratat med många som är arbetslösa i en ort i Småland och de är uppenbart missnöjda. Och nästan alltid handlar missnöjet om Arbetsförmedlingen.
Jobbsökarkraven är för långt drivna, är en invändning. Medvetenheten verkar visserligen vara stor om att det inte är enskilda arbetsförmedlare som bestämt att arbetslösa som inte söker tillräckligt med jobb riskerar bli av med a-kassan. Det är ett regelverk som förmedlarna måste rätta sig efter. Men det är ändå arbetsförmedlarna som kan rapportera till a-kassan om arbetslösa som inte gör tillräckligt och därför verkar många uppleva arbetsförmedlarna mer som kontrollörer än stöttare. ”Jag känner mig jagad, det känns aldrig som att man gör tillräckligt”, sa en kvinna i trettioårsåldern.
Hade sa mma kvinna varit kvar på sin arbetsplats och varit arg på chefen skulle hon kunnat vända sig till facket. Men det kan hon inte längre. Kontakten hon i bästa fall hade med sina företrädare är bruten eftersom hon inte längre finns kvar på arbetsplatsen. Och några nya fackliga företrädare har hon inte. Så ser nämligen organisationen ut i Sverige. De som har jobb inkluderas av den svenska modellen, de som inte har det står utanför. Under krisen i början av 1990-talet tröttnade arbetslösa på att inte ha egna företrädare. De skapade egna organisationer. Dessa organisationer fick tämligen stort utrymme i medier, inte minst en kvinna med LO-bakgrund som var oerhört kritisk till facket. Det ledde bland annat till en diskussion om inte arbetslösa skulle behöva någon form av egen ombudsman. Men sedan förbättrades konjunkturen, arbetslösheten minskade och behovet av speciella företrädare för arbetslösa försvann från dagordningen.
Just nu är det inte arbetslösheten som företrädarna för den svenska modellen tänker mest på. Det är avtalsrörelsen och den tar all kraft från de flesta organisationer. Så är det vid alla avtalsrörelser och den här är inget undantag. Men medan inte minst de fackliga företrädarna funderar över löneökningarnas storlek kan missnöjet över hur de tillvaratar de arbetslösa medlemmarnas situation växa. Och då väntar nya missnöjesorganisationer runt hörnet. Om det blir verklighet får facken räkna med kritik – oavsett vilka avtal de har träffat för de medlemmar som har jobb.
Anna D. Öberg
arbetsmarknadsjournalist
Skrivet av nindra 2010-06-23 20:30
arbetsförmedlingen
jag jobbar med försörjning på soc och prtade med en på arbetsförmedlingen häromdagen, hon kunde inte ta emot min klient för hon hade så mycket och göra, hon beklagade och sa att visst visst har de rättighetern men de kan inte alltid få sina rättigheter...vi pratde om jobbcoach