Botten är inte nådd

2011-12-06  |  Uppdaterad 2011-12-09

ANALYS. När man träffar ledande socialdemokrater och frågar hur det är ser de plågade ut och vill helst sjunka ner genom backen. Alla turer kring Håkan Juholt har onekligen gjort att stämningen är i botten.

Historien om vad som hände när utbildningstalesmannen Mikael Damberg och den förre gruppledaren Sven-Erik Österberg var ute på turné är talande:

Damberg och Österberg satt i en buss eller om det var ett tåg. Eftersom Österberg är ganska lång satt han med foten ute i gången. En tant som skulle av råkade köra över foten med den väska hon släpade efter sig. Hon bad om ursäkt, varpå Sven-Erik Österberg sa att det givetvis var hans fel som suttit med foten i gången.

Då tittade tanten honom rakt in i ögonen och sa:

”Så djävligt som ni har det nu ska vi väl inte börja slå er med väskor också.”

Så långt har det alltså gått för det tidigare dominerande statsbärande partiet. Folk känner numera sympati med Socialdemokraterna för att det är synd om dem.

Ingenting tyder dock på att botten är nådd. De Juholtanhängare som fortfarande finns kvar kan höras muttra saker som ”de som vill åt Håkan kommer att få problem” och sprider bilden av ett gäng högersossar i Stockholm som konspirerar med medierna som verktyg för att få Juholt avsatt.

Påpekanden som att det Juholt säger inte stämmer, exempelvis att han inte pratat med Thomas Östros sedan i mars fast han sagt sig ”föra en ständig dialog” med honom avfärdas som dålig journalistik.

Det är naturligtvis att sticka huvudet i sanden. Socialdemokraternas stora problem är att partiet saknar en tydlig identitet och att den nya ledningens alla uttalanden inte bidrar till att göra bilden klarare av var partiet egentligen står.

När Håkan Juholt exempelvis kläcker ur sig att EU-revisionen ska kunna granska EU-ländernas budgetar och när Tommy Waidelich tycker att euroobligationer är en bra idé är det minst sagt häpnadsväckande. Över en natt har Socialdemokraterna blivit mer federalister än Folkpartiet och Carl B Hamilton. Europas förenta stater here we come! Kan det vara på allvar?

Oavsett om det är det eller inte ger det moderaterna genom Fredrik Reinfeldt och Anders Borg öppet mål. En stor majoritet av svenska folket är bestämda motståndare till den överstatlighet som Juholt och Waidelich tycks flagga för.

Förvirring och otydlighet alltså. Precis samma skäl som gör att ledningen för partiet som ligger sämst till i opinionsmätningarna är ifrågasatt. Kristdemokraterna under Göran Hägglund har enligt kritikerna blivit ett utslätat socialdepartementsparti som vill vara till lags och ligger lågt för att inte störa den goda stämningen när alliansens partiledare ska göra upp om regeringens politik.

Göran Hägglund ser lika plågad ut som ledande socialdemokrater när han får höra vad kritikerna tycker. Exempelvis när Ebba Busch, 24-årigt kommunalråd i Uppsala och Mats Odells vice ordförandekandidat, deklarerar att hans ledarskap inte är vatten värt.

”Det är ju skönt med sådana som vet hur allting ska vara”, konstaterar Hägglund lakoniskt.

De som vill ta över Kristdemokraterna drar sig inte för att avslöja interiörer om hur den motsträvige partiledaren tvingats av verkställande utskottet och partistyrelsen att tuffa till sig. Han ville exempelvis inte offentligt kräva sänkt skatt för pensionärer.

Familjen måste åter komma i högsätet och Kristdemokraternas framtid ligger i en mer värdekonservativ politik enligt oppositionen inom partiet. Och Mats Odell har alltså tagit det ovanliga steget att utmana sittande partiledare.

Det är en förklaring till att striden inom Kristdemokraterna inte drar till sig lika mycket uppmärksamhet som den inom socialdemokraterna. En batalj med blanka vapen är inte lika spännande som det ränksmideri som pågår inom S. En annan förklaring är givetvis att Socialdemokraterna trots sin tillbakagång tack vare sin historia tillmäts en mycket större betydelse än det lilla KD.

Men kanske har socialdemokraterna något att lära, kanske det i det infekterade läge som råder vore mycket bättre för partiet om någon trädde fram och sa sig beredd att ta över.

En Thomas Östros, en Mikael Damberg, en Veronica Palm, en Tomas Eneroth, en Ylva Johansson, en Pär Nuder, en Sven-Erik Österberg eller en Leif Pagrotsky som sa:

”Så här kan vi inte fortsätta. Jag vill bli partiledare. Jag tycker att vi kallar till en extra kongress i vår.”

Det skulle möjligen göra bataljen ärligare. Med tydliga ledaralternativ skulle det också kunna bli en debatt om politikens innehåll. Luften skulle kunna rensas och det stora oppositionspartiet skulle kunna få en ny start.

En sak är säker, fortsätter det som nu månad efter månad blir förtroendet bara mindre och mindre. Nästa val blir en skrattmatch för regeringen och Miljöpartiet kommer att göra ett kanonresultat.

Till slut kanske folk inte ens tycker synd om Socialdemokraterna längre.

Anders Jonsson
Skribent och presschef på Saco