En tuff kritiker

2012-01-26

Anna Johansson menar att ojämlikheten ökar i dagens Sverige.  Bild: Ciprian Gorga

REPORTAGE.  

Anna Johansson ledde Socialdemokraternas kriskommission efter valet. Hemma i Göteborg är  hon biträdande kommunalråd med ansvar för äldreomsorgen och ordförande i partidistriktet.

Göteborg och Stockholm har valt olika modeller för äldreomsorgen. En majoritet av huvudstadens äldreboenden och hemtjänst utförs av privata aktörer, men i rikets andra stad är nästan all äldreomsorg i kommunal regi.

Vad beror det på att Stockholm och Göteborg har valt så olika modeller för äldreomsorgen?

– Vi har olika politisk syn på vad som främjar god kvalitet och olika ideologiska ståndpunkter när det gäller hur viktigt det är mer fler utförare inom omsorgen. Vi har bara medborgarnas intressen för ögonen.

Ser du något samband mellan vårdskandalerna inom äldreomsorgen och valet av modell?

– Både ja och nej. Det är inte så enkelt som att det aldrig skulle förekomma några vårdskandaler om all äldreomsorg bedrivits i offentlig regi. Men det finns en avgörande skillnad och det är att offentlig verksamhet bara finns till för medborgarnas skull, medan privat verksamhet alltid finns till primärt för sina ägare. Deras motiv kan vara att utveckla en verksamhet av god kvalitet, men det kan också vara krasst ekonomiska intressen. För de stora internationella vårdbolagen handlar det om att få ut så mycket pengar som möjligt till ägarna. Då ökar risken för att verksamhetens innehåll blir underordnad vinstintresset.

Vad är det som utmärker Göteborgsmodellen?

– Att den äldre själv får bestämma innehållet i tjänsten som kommunen levererar. Man väljer alltså inte mellan olika utförare, däremot kan man välja insats utifrån vilka behov man har.

Varför är er modell bättre än Stockholms?

– Vi tror att det är viktigare att man kan påverka hur tjänsten utförs än att man får välja mellan flera olika företag som levererar samma tjänst. Det finns inget som säger att inflytandet blir större för att man kan välja mellan flera företag.

I Göteborg har ni sagt nej till LOV, lagen om valfrihetssystem. Varför?

– Det finns många skäl. I ett vouchersystem som både skolpengen och LOV är exempel på kan man som kommun sätta upp ett antal kriterier, men man träffar inte avtal med vart och ett av företagen om volym, bemanning etc. Vi ska nu undersöka om det är möjligt att sätta upp ganska långtgående krav på utförare som ska ackrediteras i ett sådant system, till exempel när det gäller personalpolitik.

Regeringen hotar ju att tvinga kommuner att införa LOV. Vad tycker du om det?

– Systemet är relativt nytt och det finns ingen uppföljning som visar att det här är ett bättre sätt att organisera verksamheten. Att då tvinga kommunerna införa detta tycker jag är vansinne. Jag skulle gärna se att man jämförde vår modell med en LOV-kommun för att se upplevd kvalitet hos de äldre. Skälet till att regeringen vill tvinga kommunerna att införa det här har väldigt lite med kvalitet att göra. Det handlar om ideologi och mer om att öka den privata företagsamheten än att utveckla äldreomsorgen.

Är inte det viktigt med fler företag då?

– Nej, det här är en bransch som är till 100 procent offentligt finansierad och vinsterna är ungefär dubbelt så stora som inom företagsamheten i stort. Samtidigt är risktagandet väldigt lågt. Företagen har i princip garanterade inkomster. Inte blir det några nya arbetstillfällen heller, man bara flyttar jobben från offentligt till privat.

Stockholmsområdet har haft sina vårdskandaler, men Göteborg har inte heller gått fritt från skandaler. Den stora muthärvan för något år sedan har gjort att ryktet om det ”goa Göteborg” har fått sig en törn.

Hur står det egentligen till med den berömda Göteborgsandan?

– Göteborgsandan har inget att göra med händelser där enskilda personer för egen vinning bryter mot de regler som finns. Det har aldrig funnits någon acceptans för att plocka pengar i egen ficka eller att låta kommunen och skattebetalarna betala för tjänstemännens egna ombyggnader eller resor. Göteborgsandan handlar om att olika intressenter har kunnat samlas och göra saker som är bra för göteborgarna. Den bygger på tillit och en gemensam syn om vad som är det gemensammas bästa.

Vad gör ni för att förbättra stadens skamfilade rykte?

– Vi har gjort mycket för att stärka den interna kontrollen och vi försöker ha levande diskussion om etik i våra verksamheter. Det handlar om att återvinna förtroendet för att staden använder skattebetalarnas pengar på ansvarsfullt sätt. Samtidigt rör det sig om ett relativt begränsat antal händelser som går långt tillbaka i tiden. Vi har 40 - 50 000  anställda i kommunen och de flesta skulle inte komma på tanken ta emot mutor eller ägna sig åt trolöshet mot huvudman. Det har kommit i skymundan och det har satt sig en bild av att allt är korrupt och genomruttet.

Nyligen gick kommunstyrelsens vice ordförande, moderaten Jonas Ransgård, ut och påstod att kommunens verksamhet präglas av en rädslokultur från din pappa Göran Johanssons tid. Din kommentar till det?

– Det är bara så himla dumt. Jonas Ransgård företräder ett parti som har varit i opposition sedan 1994. De har haft väldigt svårt att erövra makten med politiska argument, så de senaste valen har de fokuserat på andra saker. De har ett starkt intresse av att hitta fel i det politiska ledarskapet i Göteborg. Sedan är det väl med Göran som med alla andra att han har starka och mindre starka sidor, men detta är att göra det väldigt enkelt för sig.

Din pappa har varit en stark facklig och politisk profil i Göteborg. Hur har det påverkat dig under uppväxten?

– Det är svårt att svara på för jag har ingen annan uppväxt att jämföra med. En del verkar ha bilden av att vi har suttit hemma vid köksbordet och råtränat argumentationstrimning. Så har det inte varit. Jag tror det har påverkat mig mer att jag är född på 70-talet när det fanns en politisk medvetenhet i samhället och det pratades politik i olika sammanhang.

Vad är det som driver dig som politiker?

– Ilska över att de resurser som finns i samhället är så orättfärdigt fördelade och att människor får så olika livschanser.

Du ledde Socialdemokraternas kriskommission efter valet. Hur går det att kombinera rikspolitik och kommunalpolitik?

– Man åker X2000 väldigt mycket. När det var som mest intensivt kändes det som att jag bodde på tåget mellan Stockholm och Göteborg. Det var väldigt stimulerande att vara med på riksplanet och göra ett litet gästspel.

Ett gästspel, säger du. Göteborg har haft många färgstarka socialdemokratiska politiker, men alla verkar trivas bäst på hemmaplan. Hur är det med dig? Har du någon framtid i rikspolitiken?

– Det har jag inte funderat på. Jag har hittills aldrig karriärplanerat och har inte för avsikt att börja med det. Jag har fått frågan om att ta på mig nya uppdrag och har nästan alltid tackat ja. Om det kommer något mer erbjudande tackar jag med stor sannolikhet ja igen, annars är jag rätt nöjd där jag är.

Så det är andra som styr över dig?

­– Nej, men för mig är det väsentligt att politiken inte är ett yrke. Jag har det uppdrag som partiets medlemmar tycker att jag är bäst lämpad för. Om partimedlemmar och väljare inte har förtroende för mig ska jag inte ha något uppdrag.

Hur tycker du att kriskommissionens rapport har mottagits?

– Blandat, men övervägande positivt. Jag tror att tiden var mogen för de slutsatser och strömningar som vi lyfte fram, till exempel att ojämlikheten ökat också under vårt regeringsinnehav, de stora utmaningarna när det gäller likvärdigheten i skolan och att barnfattigdom är ett växande problem igen. Dessutom satte vi fokus på arbetslivsfrågor som nästan varit helt borta de senaste åren. Det har pratats mycket om hur man ska piska människor till jobben, men väldigt lite om hur det ska se ut när man väl är där.

Samtidigt har partiet gjort ett splittrat intryck under hösten. Vad handlar det om egentligen – en strid mellan höger och vänster eller är det personfrågor?

– Jag tror att det är ett utslag av frustration över att vi inte kommer fram i debatten. Vi har svårt att finna oss till rätta i en oppositionsroll. Vi ska inte vara i opposition, vi är faktiskt mycket bättre på att styra. Min bild är inte att det finns en stark höger- och vänsterfalang. Vi är ett brett parti som täcker in allt från där folkparitets socialliberala gren tar slut till där vänsterpartiets reformistiska gren börjar.

Var på den skalan vill du placera dig själv?

– I en del frågor är jag ganska vänster och i andra är jag mer liberal. Jag brukar karakterisera mig som gråsosse.

I Göteborg har ni styrt i snart två decennier, medan era partivänner i Stockholm är långt ifrån makten.  Hur gör ni för att bli ett storstadsparti?

Anna Johansson ger ett långt svar som bland annat går ut på att geografiska skäl – som att i Stockholm bor de rikaste grupperna innanför kommungränsen, i Göteborg utanför – spelar in.

– Dessutom är Göteborg annorlunda till sin karaktär. Vi lever mycket mer av en exportberoende tillverkningsindustri medan Stockholm har mer av finansmarknad. Och så har lokalpolitiken svårare att få genomslag i Stockholm där man har rikspolitiken så nära. Det är också mer interna konflikter inom S i huvudstaden, medan vi i Göteborg haft företrädare med stort förtroende även i borgerliga väljargrupper.

– Men att det går dåligt för partiet är inte ett storstadsfenomen, utan beror på att vi har svårt att vinna förtroende i de väljargrupper som har det hyggligt och kan se fram emot en positiv framtid. Vi har lättare att få gehör bland dem som har det jobbigt och känner att deras framtid är hotad. När vi har varit som starkast har vi stått för en stark framtidstro och lyckats förena intressen i breda folkgrupper. Jag tror vi måste tillbaka dit och komma ”on speaking terms” också med dem som jobbar och sliter i vardagen och klarar sig bra.

Samtidigt kallar sig Moderaterna för det nya arbetarepartiet och har närmat sig mitten. Vad är egentligen den stora skillnaden mellan partierna?

– Det är gigantiska skillnader mellan S och M, svarar Anna Johansson med emfas.

– Den största gäller synen på vad som är gemensamma problem som kräver gemensamma lösningar och vad som är individuella problem där individen får hitta sin egen lösning. Det ser man väldigt tydligt i synen på sjuka, på arbetslösa, på barnen i skolan – ja, på livets alla områden. Det som vi tidigare uppfattat som gemensamma angelägenheter har mer och mer lagts över på den enskilde.

– När man säger M har närmat sig oss så är det förvisso sant retoriskt, men inte om man tittar på vad de faktiskt genomför. De behöver inte säga att de vill försvaga facket, de genomför en rad regelförändringar som gör facket svagare. De behöver inte säga att man inte ska satsa på välfärden, men genom att sänka skatterna med gigantiska belopp så åstadkommer man en sådan förändring.

– Ojämlikheten har ökat med gigantiska mått under regeringens maktinnehav. De som hade allra mest har fått ofantligt mycket mer och de som hade det fattigast har fått det ännu sämre. De har varit kommunikativt skickliga i att framställa sig själva som lika goda socialdemokrater som vi, men samtidigt har de fört en politik i rakt motsatt riktning.

Anna Johansson fyller på med en slutkläm om vad som händer i arbetslivet.

– Detta har vi pratat väldigt lite om på senare år. Regeringen har infört allt lösare anställningsformer som gör att människor tappar inflytande på sina arbetsplatser, deras benägenhet att ställa krav minskar och facket får svårare mobilisera. Samtidigt har man tagit bort stor del av resurserna för att upprätthålla ett bra arbetsmiljöarbete.

Fakta/Anna Johansson

Ålder: 40 år

Familj man och fyra barn, 22, 19, 14, 4 år.

Bor: I Bergsjön.

Bakgrund: Hoppade av gymnasiet, fick barn tidigt, pluggade på Komvux. Jobbade strötimmar som städare. Projektanställd på LO Göteborg, senare ombudsman. Politiskt: Gick med i SSU när första barnet kom. Fick första kommunalpolitiska uppdraget 1994, in i kommunfullmäktige 1998 och därefter en rad olika politiska uppdrag.

Bengt Rolfer