Frida sätter ord på barnens tankar

2011-11-09  |  Uppdaterad 2011-11-10

REPORTAGE. Frida Söderberg har ett rymligt arbetsrum med väggar som vilar i en lugn grön kulör. I hörnet står två stolar, även de klädda i grönt. På bordet en björkstubbe. Det är här hon tar emot sina klienter.

Frida Söderberg är kuratorn som även skriver böcker,  Bild: Denny Lorentzen

– Jag älskar mitt arbete för att det är svårt och utmanande och omväxlande. Jag vill göra reklam för de här människorna, säger hon.

I januari 2010 kom Frida Söderberg tillbaka till sitt arbete som kurator inom rättspsykiatrin i Öjebyn strax utanför Piteå. Hon hade varit föräldraledig och nu var klientelet delvis ett annat. Hon mötte patienter som var dömda för grova våldsbrott och flera av dem var också föräldrar till minderåriga barn.

Det fick Frida att börja fundera över hur det är att vara barn och veta att det är ens pappa det handlar om när kvällstidningarna skriver om mord och andra våldsbrott. Hon ville nå barnen och visa dem att de kan få hjälp.

– Fortfarande är det ju en förälder som man en gång har spelat fotboll eller fiskat med. Den sidan måste man få fortsätta tycka om, trots det föräldern gjort.

När Frida Söderberg letade efter material som hon kunde använda för att hjälpa barnen föddes idén att skriva en bok. Fram växte en berättelse utifrån de möten hon haft med anhöriga och patienter genom åren. Fakta om rättspsykiatrisk vård och varför en människa kan dömas till vård istället för fängelse blev en viktig del av innehållet. Men Frida ville också att böckerna skulle leda till ökad förståelse och göra det lättare för barnen att försonas med sina föräldrar. Hittills har 35 kommuner köpt böckerna om William och Filippa, de två fiktiva syskonen vars ena förälder begått ett allvarligt brott och dömts till rättspsykiatrisk vård. Filippas bok riktar sig till barn i lågstadieåldern medan Williams bok har tonåringar som målgrupp. Både socialtjänsten och psykiatrin inom landstinget använder böckerna i sin vidareutbildning av personal och Frida Söderberg hoppas att de också ska nå barnens omgivning. Grannar, släkt och vänner behöver förstå, likaså förskollärare, lärare, socialsekreterare och vårdpersonal. Böckerna kan också vara en konkret utgångspunkt för samtal.

– När barnen kom hit tidigare fanns det inget som hjälpte dem att känna igen sig. De träffar ju inte varandra och tror att de är ensamma i världen om att komma hit, säger Frida Söderberg.

Böckerna har formen av dagböcker där de två syskonen skrivit och ritat till sina egna ord. Frida står även för teckningarna.

– Jag skrev själv dagbok när jag var liten. Det är en form som för handlingen framåt. Dagboksformen gör boken lätt att använda och ger ett språk som unga människor kan känna igen sig i.

Som kurator är Frida Söderberg van att skriva sociala utredningar och sammanfatta människors liv på ett begränsat utrymme. Utredningsarbetet har gett henne övning i att formulera sig, men också i att bearbeta text och se fula avstavningar och upprepningar.

– Jag tror man kan använda ett språk som gör att mottagaren känner att det finns en botten. Ett bra skriftspråk vittnar om bra egenskaper hos avsändaren. Om någon uttrycker sig väl i skrift tar jag innehållet på större allvar än om det är hafsigt skrivet.

Men inspirationen kommer även från annat håll. Frida har skrivit krönikor i facktidskrifter och hennes mamma är journalist.

– Jag har också två barn hemma som det är väldigt tacksamt att skriva och måla tillsammans med.

De två böckerna har gett mersmak och ännu ett manus är på gång. Nästa bok handlar om att vara barn till en förälder som utvecklat en bipolär sjukdom. Även i den boken vill Frida visa vad det finns för hjälp att få, men hon försöker också skriva berättelsen så att den så långt det är möjligt avlöser barnen från skuld.

Frida Söderberg får ofta frågor om hur hon orkar med att vara kurator inom rättspsykiatrin. Då vänder hon gärna på frågeställningen och svarar att hon får så mycket tillbaka. Hon har aldrig varit rädd för sina klienter, men betonar samtidigt att hon inte är blåögd och omedveten om att många av dem begått hemska brott.

– Man tänker lätt att en människa som har dödat en annan människa automatiskt är ond och är en mördare för resten av livet. Jag tänker inte så och kan inte tycka illa om dem, även om jag vet att de begått ohyggliga brott.

Frida Söderberg ser att det finns förklaringar, oavsett om de kan kännas ologiska. Hon träffar ingen som raljerar eller är stolt över de brott de gjort. Klienterna är ofta svårt deprimerade.

– Min uppgift är inte att värdera vilka som förtjänar hjälp. Jag försöker kartlägga vilken hjälp den här personen behöver för att få tillbaka ett anständigt liv.

Vägen tillbaka är ungefär likadan vare sig det handlar om en flicka som skär sig i handleden, eller en medelålders man som i fyllan och villan begått ett våldsbrott. Bägge behöver ett massivt stöd och strategier för att orka hantera livet på livets villkor, menar Frida Söderberg. Och hon anser att gränsen mellan ett normalt mänskligt beteende och våldshandlingar ibland är svår att förutse. 

– Jag är ödmjuk inför min egen hjärnas funktion. Jag tror att vem som helst i en tillräckligt fel situation kan göra saker som man inte trodde om sig själv.

John och Jimmie är två av de män som inlett den långa vandringen tillbaka. Frida Söderberg har regelbunden kontakt med dem och i kväll sitter de en stund i biblioteket.

- Kan du inte köra lite Lisa Ekdahl också. Det brukar du ju göra, säger Jimmie när Frida sjungit ett par sånger av Leonard Cohen.

Hon slår några ackord och fyller både biblioteket och den angränsande korridoren med sång. När Vem vet klingat ut tar John över gitarren, höjer gitarrhalsen i en brantare vinkel och spelar Romance så vackert att tystnaden efteråt nästan värker.

– Jag kan tänka mig att bli ett språkrör för förövarna också, säger Frida Söderberg lite senare, när hon återvänt efter att ha gått med de två männen tillbaka till deras avdelning.

Hon är inte främmande för att även använda sina erfarenheter i en roman.

– Jag har jobbat i elva år med socialt utsatta människor, inom missbrukarvården, socialtjänsten, skola, akutpsykiatri och rättspsykiatri. Med den arbetslivserfarenheten följer fantastiska möten som format mig. När jag går genom avdelningarna här i huset ropar de ofta fast mig. Har jag tid att stanna till så gör jag det.

Rättspsykiatrin får mer och mer att göra med kriminalvården och i Öjebyn är säkerheten i lokalerna på väg att uppgraderas. Frida Söderberg ser trenden och är övertygad om att stödet till de anhöriga, och framför allt barnen, kommer att bli ännu viktigare i framtiden.  En av de klienter som gav Frida inspiration till Williams berättelse fick boken för att ge den till sitt barn. Han blev rörd och förklarade att han ville överlämna den själv så fort han fick möjlighet att träffa barnet.

– Det han gjort är oförlåtligt, men om hans historia kan bidra till att andra får hjälp är syftet nått, säger Frida Söderberg.

Fakta / Frida Söderberg

Familj: Man och två barn.

Utbildning: Socialpedagog och auktoriserad socionom.

Arbete: Kurator vid Länsgemensam rättspsykiatri, Norrbottens läns landsting i Öjebyn, Piteå kommun. Har även jobbat som behandlingsassistent, vårdare, skötare och socialsekreterare.

Fritid: Sång, öva gitarr och piano, simning, matlagning.

Torbjörn Tenfält