Helene lämnade Sverige för Afrika

2010-05-14  |  Uppdaterad 2011-07-15

TEMA. Helene Dahlström är utredare på Arbetsförmedlingens huvudkontor i Stockholm. Hon har varit tjänstledig i omgångar och i stället jobbat i Afrika. – Jag har utvecklats jättemycket som människa och jag tycker att alla som får chansen att åka ut ska ta den, säger hon.

 Bild: Denny Lorentzen

Helene Dah lström ha r bott i Afrika i sammanlagt tolv år sedan hon i början av 1980-talet blev klar som beteendevetare med inriktning mot utredare inom statlig förvaltning. Hennes första jobb var en traineetjänst på dåvarande Ams och ”på den vägen är det”, som hon säger. Fast det har varit många avbrott under resans gång.

När Helene första gången for till Zambia hade hon ännu inte fast anställning och stannade bara några månader. Det räckte för att få smak på Afrika och det skulle komma fler chanser. Helene blev tillsammans med Jimmy som jobbade på Sida och det är tack vare hans jobb som de har vistats utomlands så mycket.

– Men det har aldrig varit svårt att få med mig ut. Jag var redan inne på det spåret, jag hade skrivit min C-uppsats på Sida, den handlade om kvinnor i Afrika, säger Helene.

Totalt har hon bott i Afrika fem gånger – tre gånger i Zambia, en i Angola och en i Etiopien. Det har inte varit några problem att få tjänstledigt. Däremot har det inte varit så enkelt för henne att få jobb där nere, men det har ordnat sig varje gång.

– Som medföljande är det svårt att få arbetstillstånd och det är ett stort hinder. Man får ta vad man kan få, det går inte att vara för kräsen, säger hon.

Under den första längre utlandsvistelsen i Angola jobbade hon med lite av varje åt svenska ambassaden, Byggnadsstyrelsen och svenska skolan. I Zambia var hon på norska ambassaden, omväxlande som inköpare och handläggare av migrationsärenden. I Etiopien öppnade hon en klinik tillsammans med en norsk läkare och arbetade främst med administration. Senaste gången i Zambia arbetade hon med migrationsärenden på svenska ambassaden.

– Man får vara flexibel, konstaterar hon. Hela tiden har det varit riktiga anställningar, men villkoren har skiftat. Kliniken drev vi åt det privata företaget Indevelop, annars har det mest varit statliga arbetsgivare. I och med att man vet att det är tillfälligt så tänker man kanske inte så mycket på arbetsvillkoren som man annars skulle. Genomgående har jag tjänat sämre än hemma, säger hon.

Men det ha r funnits mycket annat som har vägt upp detta. Livet i Afrika skiljer sig på många sätt från livet här hemma och Helene säger att hon har utvecklats mycket som människa.

– Man har ett mer socialt liv och träffar många roliga och spännande människor, det är det stora plusset. Dessutom får man vara med om fantastiska naturupplevelser. Bäst trivdes jag i Zambia, det är ”the real Africa” med den röda jorden, solen, dofterna och en massa härliga människor som det är lätt att komma nära. Det svåra är att så många har hiv/aids, det är verkligen en tung bit.

Rent yrkesmässigt har utlandsvistelserna dock inte gett så mycket. Varje gång har Helene arbetat med något annat än det hon jobbar med hemma.

– Å anda sidan har jag alltid kommit tillbaka hem full med energi och höga ambitioner. Det är inte heller så dumt.

När Helene senast kom hem för två år sedan fick hon äntligen ett uppdrag där hon får kombinera sitt yrke med sitt utlandsengagemang.

– Jag jobbar nu i ett projekt i Vitryssland som handlar om att göra arbetsmarknadsprognoser. Det är roligt att för en gångs skull förena det jag är bäst på i jobbet med ett utlandsuppdrag. Det kanske jag inte hade vågat om jag inte hade varit ute tidigare, säger hon.

Helenes råd till dem som funderar på att åka ut är framför allt att lära sig språket och att läsa på så mycket som möjligt om landet. Helene läste portugisiska inför Angolavistelsen. Sida anordnade utbildning även för medföljande.

– Det är nödvändigt att kunna kommunicera med folk, annars mår man inte bra. I Zambia och Etiopien klarade vi oss bra med engelska. Annars är det en del praktiska saker att ordna, som att hyra ut lägenheten och skicka ner saker som man vill ha med sig.

– Som medföljande oroade jag mig alltid för vad jag skulle göra där nere så jag höll på och sökte jobb och skickade cv i förväg till ambassaden och andra ställen. Det är bra att avisera i förväg att man är på väg, det tror jag har hjälpt mig. Sedan finns det saker som man aldrig kan förbereda sig på. Som till exempel vad det innebär att komma ner till ett Angola i krig eller att människor dör i ens närhet.

– Man får lära sig att handskas också med tuffa saker. Men jag tycker att man ska åka ut om man får chansen. Jag har inte ångrat mig, säger Helene.

Bengt Rolfer