I den bästa av världar
2010-06-02
LEDARE. Äntligen vår och snart sommar. Välfärd fortsätter att vara ordet för dagen. Vi lever i den bästa av världar detta valår. Med bättre välfärd och lägre skatter ska väljarna en gång för alla glömma krisen och må bra igen.
Men hur mår Sverige egentligen? De som tvingas vända sig till socialkontoret för att klara livets nödtorft blir allt fler. Många fastnar ohjälpligt i bidragsberoende och kommunerna dignar under bördan. Ett nytt bidragssverige växer fram, trots att arbetslinjen ligger så tryggt förankrad hos alla partier.
Akademikern granskar i detta nummer de dramatiskt ökade kostnaderna för försörjningsstöd, eller socialbidrag som väl är det ord som de flesta använder. Hur blev det så? Vad vill ditt parti göra åt saken? Läs riksdagspartiernas svar. En tredje fråga bör vi alla ställa oss: Vill vi ha ett sådant samhälle?
Arbetslöshetskassornas samorganisation påpekar närmast uppgivet att regeringens vårbudget inte innehåller några förbättringar för de arbetslösa. Det för oss till något som sagts förut men som förtjänar att upprepas: Sverige saknar en arbetslöshetsförsäkring värd namnet. Bara en av tio får 80 procents ersättning vid arbetslöshet. Det är svårt att klara vardagen på dagens låga a-kassa. Stora grupper har dessutom lämnat kassorna helt och hållet. Ska de skylla sig själva? Till viss del, absolut ja. Det går aldrig att runda det personliga ansvaret. Men flykten från a-kassorna är en direkt konsekvens av de politiska beslut som gjorde ersättningen dålig och avgifterna högre. Sämst och dyrast blev det för dem som löper störst risk att bli arbetslösa. Det här går att ändra på, men de arbetslösas situation läggs än en gång åt sidan.
Arbetslösheten är hög, över nio procent. Siffrorna ligger där och tuggar, månad efter månad. Det vill sig inte riktigt, trots alla löften om motsatsen. Värst drabbade är vår framtid, de unga människorna. Jobbcoacherna har blivit fler, men hur går det med jobben?
En oro infinner sig i skuggan av vårsolen. Kanske har vi vant oss, kanske nöjer vi oss med en verklighet där de flesta ändå har det bra. Det går att vandra ganska så länge bland vårshoppande och glassätande svenskar utan att se de baksidor som fattigdom och orättvisor innebär. Vi kan lämna många efter oss utan att det syns. Det är den enkla vägen, men vem tar då ansvar?
I dagens slipade politiska retorik omfamnas även den finansiella krisen. Den finns där som en förklaring till snart sagt alla samhällets brister. Om det inte vore för krisen så… Den frasen har vi hört tillräckligt av. Att gömma sig bakom krisen är att gå baklänges in i framtiden.
Margaretha Holmqvist
Chefredaktör Akademikern
