”Jag fick stryk i alla fosterhem”
Rolf Nilsson, fosterbarn
2010-05-14 | Uppdaterad 2010-06-02
Bild: Björn Forsberg
REPORTAGE. Om man ska ha ett fosterbarn ska det vara adopterat. Det säger Rolf Nilsson med mer än 35 års erfarenhet från fosterhem och samhällsinstitutioner.
– Ingen ska kunna tjäna pengar på sitt omhändertagande. Man ska få barnbidrag som alla andra föräldrar, inget mer, säger Rolf Nilsson.
Rolf är 49 år. När han var sex år började hans resa i Socialsverige.
– Jag har tillbringat mellan 35 och 37 år på olika institutioner.
Första anhalt var den klassiska barnbyn Skå, där verksamheten leddes av barnpsykiatrikern Skå-Gustav Jonsson. Dit kom Rolf med beteckningen ”vanartigt barn”.
– Mina föräldrar var inte missbrukare på något sätt. Men min mamma var bara 17 år när hon fick mig och det var säkert orsaken till att jag omhändertogs, plus att jag hade svårt att sitta stilla. Idag hade jag säkert fått diagnosen ADHD.
På Skå använde man sig av miljöterapi och familjeterapi som var några av dåtidens lösningar på barns psykiska och sociala problem.
I en del fall lyckades man. För andra blev vistelsen på Skå första etappen på en lång resa. Så var det för Rolf.
Efter barnhemmet Skå väntade det första fosterhemmet utanför Östersund. Han kom dit när han var nio år och blev kvar och fosterföräldrarna ville adoptera honom. Helt plötsligt hade han någonstans att kalla hemma. Människor som var beredda att ta ansvar för honom och tyckte om honom.
– Mina biologiska föräldrar hade jag ingen kontakt med. Under de sex år som jag bodde i fosterhemmet så träffade jag dem två gånger.
Fosterpappan ville till och med att Rolf skulle ärva gården. Men det tyckte inte samhället.
För en dag gjorde Rolf tillsammans med några jämnåriga kamrater ett inbrott och misstaget blev ödesdigert.
Barnavårdsnämnden sammanträdde och beslutade att fosterpappan med sina sextio år var för gammal. Så någon adoption var inte aktuell. I stället blev det nya fosterhem.
Rolf rymde tillbaka till fosterföräldrarna. En gång, två gånger, tre gånger. Han längtade efter ett hem med värme, närhet, kramar och omtanke. Men det sociala ville annorlunda. Han kom till Frösön, Borlänge, Värmland och Vänersborg. Allt längre bort från det första fosterhemmet. Långt bort och korta vistelser i väntan på att det ”vanartiga” barnet skulle bli stort nog för ungdomsvårdsskola.
– I alla mina fosterhem har jag fått stryk. Men det allra värsta var att ingen vuxen någonsin var intresserad av hur jag hade det. Barnavårdsnämnden ringde två dagar innan de skulle komma på besök och sedan använde vi all tid till att städa.
– Man borde naturligtvis komma på oannonserade besök på fredagskvällen när fosterföräldrarna har druckit och beter sig som allra sämst. Sedan borde det finnas oberoende medborgarvittnen som barnen kan vända sig till. Det är oerhört viktigt att man gör något för jag vet att det inte är ett dugg bättre idagens fosterhem än det har varit tidigare.
Fosterhem blev ungdomsvård, som blev fängelse. Narkotikabrott och stöld stod det för det mesta i domarna.
– Totalt har jag suttit mer än sju år på kåken.
Idag jobbar Rolf för de hemlösa. Han ser ut som vem som helst. En lite medfaren 50-åring som har lätt till skratt, ett stort mått av självdistans och undrar över hur samhället är organiserat när inte alla som vill har en bostad.
I mer än 40 år har Rolf Nilsson varit hemlös. Nu bor han i två rum och kök. 49 kvadratmeter, säger han stolt.
– Tänk dig. Jag kan låsa dörren, gå på muggen och sätta på te när jag själv vill. Jag behöver aldrig fråga någon personal. Det är en fantastisk känsla. Lägenheten är det första som har varit bra i mitt liv.
Björn Forsberg
