Kontrasternas land

Akademikern granskar den danska välfärden

2011-08-29

Kompisarna Dilsa Yildiz och Sedef Ayün trivs bra i Tingbjerg.  Bild: Denny Lorentzen

TEMA. Brännmärkt område

Statsministern pekar ut 29 danska områden som ”ghetton”. Ordet används flitigt och utan citattecken av det officiella Danmark. Så brännmärks stadsdelar och hela områden, som Tingbjerg strax utanför Köpenhamn.

Det är tidig förmiddag. Flemming Hald kommer ut ur den lokala butiken med sina inköp, ett knippe gräslök och två öl. Det är bra här, tycker han och döljer ölen bakom ryggen när det blir dags för fotografering.

Vi befinner oss i Köpenhamns utkanter, i Tingbjerg, en knapp mil från den pulserande stadskärnan, Eller 25 minuters cykelfärd, som det sägs i det kommunala bostadsbolagets reklam. En enda väg leder in och ut hit, och huslängor i gul, putsad mursten brer ut sig på båda sidor.

Det bostadsområde som på 50-talet föddes som en god och socialt ansvarstagande idé på den välrenommerade arkitekten Steen Eiler Rasmussens ritbord har inte utvecklats till den ”stad i staden” som tänkt var. Vi kan börja med stadsplaneringen i stort, med den enda vägen. Hit kommer ingen händelsevis bara förbi. Knappast hade väl heller arkitekten tänkt sig att så många av de för området så karaktäristiska fönsterluckorna skulle hållas stängda. Luckorna förstärker bilden av isolerad sovstad.

Den som kommer till Tingbjerg möter också stora grönområde och de som bor här verkar vara rädda om sin stadsdel. Inget klotter på väggarna, det är putsat och rent, häckar och gräsmattor klipps och tuktas.

Men varför påstås då de över 5000 boende i Tingbjerg leva i ett ghetto?  Varifrån kommer problemstämpeln? Delvis är den ärvd. Genom åren har många låginkomsttagare bott här, de som inte hänger med på välfärdståget. Nyss var det mest infödda danskar, numera kommer invånarna från världens alla hörn. I ett hårdfört politiskt klimat där likhetstecken dras mellan invandrare och kriminalitet och social oro blir Tingbjerg ett tacksamt exempel.

Men politisk retorik är en sak, verkligheten en annan. Inne på Tingbjerg forum samlas några av dem som jobbar med Tingbjerg professionellt. Kaffet står uppdukat och socialarbetarna pratar om det som är bra och dåligt i området. Många projekt är det och många aktörer.

 ”Det bästa är att vi samarbetar nu, det har vi inte varit så bra på tidigare”. 

Orden kommer från Margrethe Clausager, vars uppgift är att samordna det hela. Hon är stolt över det arbete som sker i Tingbjerg.. Runt bordet är alla infödda danska medelklasskvinnor men nu finns de flerspråkiga ”stadsdelsmödrarna "som på frivillig basis blir en bygger en bro mellan samhället och de invandrarkvinnor som annars har svårt att komma utanför hemmets fyra väggar.

En undersökning visar att 8 av 10 i Tingbjerg trivs i området men att omgivningens attityder blir ett problem i sig.

– Dåligt rykte är stigmatiserande. Med ”fel” postnummer får du en stämpel som är svår att tvätta bort, men för att kunna ändra omvärldens uppfattning måste vi jobba inifrån och berätta om det som är bra här, säger Margrethe Clausager som hoppas att fler och fler ska få del av den framtidstro som också är en del av berättelsen om Tingbjerg..

Framtiden ja. Vi möter kompisarna  Dilsa Yildiz och Sedef Aygün som fnittrar som bara  13-åriga tjejer kan. Extra kul blir det att försöka förstå vad den svenska reportern frågar om. Världsvant går de över till engelska och berättar att de trivs här där de också har bott större delen av sina unga liv. Så mycket mer blir inte sagt, för nu ska det till skolan där de går i sjunde klass. Med sig har de bullar och cola respektive chokladmjölk. Det är ännu en ny dag i Tingbjerg.

Läs mer

Läs om Tingbjerg på www.tingbjerg.com

Flytt ska ge ny start

Kriminellt belastade familjer i Tingbjerg får flytthjälp av kommunen. Kontroversiellt? Definitivt.  Lyckat? Brottsstatistiken har i alla fall gått ned och de flesta är nöjda.

Kanske är storebror kriminell. Då faller skuggan och oron över hela familjen. Yngre syskon riskerar att falla in i fel hjulspår. Hur bryts ett sådant mönster?

Förra året klubbade Köpenhamns kommun beslutet att erbjuda Tingbjergs mest belastade familjer att flytta. Det handlar om ett 20-tal familjer, och hittills har tio nappat på erbjudandet.

– Vi hade försökt så mycket, och ville vi prova något annat. Tidigare har fokus legat på den kriminelle, nu jobbar vi med hela familjen istället, berättar Jette Krøyer som ansvarar för projektet Ny start,

Familjerna får en bostad i ett annat område, ekonomiskt stöd för flyttningen och hela tiden finns ett resursteam runt familjen som hjälper till med att få pusselbitarna på plats, med jobb, utbildning och insatser för barnen. Men det är ingen servering på silverfat.

- Det här handlar inte om att vinna på lotto utan är ett ömsesidigt åtagande och det hela blir bara meningsfullt när familjerna själva tror på idén, fortsätter Jette Krøyer

De berörda familjerna är alla kända av de sociala myndigheterna sedan tidigare. Jette Krøyer har sett många förändras genom flytten. Som den ensamstående flerbarnsmamman som spelade en underordnad roll i familjen men plötsligt steg fram som den starka, drivna organisatören och ledaren.

Akademikerns danska motsvarighet, tidningen Socialrådgiveren, har följt en av familjerna. Där berättar Susanne Hansen, fyrabarnsmamma och busschaufför om en förändrad tillvaro.”Jag är 46 år och känner för första gången i mitt liv att jag klarar mig själv och jag har fått hjälp med att bli en bättre mamma”.

Hennes vardag är lugnare än tidigare, men inte utan orosmoln. Den 18-årige sonen är fortfarande kriminell och är också den ende i familjen som ogillar flytten.  Han sitter i fängelse och ingen vet vad som händer med honom efter det. Men en annan son är tack vare projektet den förste i familjen som går vidare till gymnasieskolan.

Enligt Jette Krøyer är helhetssynen avgörande för om projektet ska lyckas. Det handlar inte om att flytta problem från ett område till ett annat, utan helt enkelt om just en ny start.

Margaretha Holmqvist

Brister i välfärden oroar facket

Det danska facket slåss för välfärden men bakslagen är många. Något som medlemmarna i Dansk Socialrådgivarforening märker av i sin vardag.

 Henrik Egelund Nielsen är socialpolitisk samordnare på det danska fackförbundet och tecknar en bild av en dansk välfärd med många brister. Invånarna kommer i kläm när det affärsmässiga tänkandet tar över även i den offentliga sektorn, menar han.

Socionomerna ute på de danska socialkontoren tycker inte att de hinner med sitt jobb. Högen av ärenden växer, byråkratin är snårig och de fastnar vid datorn istället för att möta sina klienter. Enligt en medlemsundersökning ägnas bara 14-18 procent av arbetstiden till medborgarna.

Liknande problem finns i hela Skandinavien och Henrik Egelund Nielsen efterlyser en nordisk facklig offensiv. För varför ska facket sitta på åskådarplats samtidigt som politiker och arbetsgivare pratar med varandra över nationsgränserna?

–       Vi behöver en nordisk dialog mellan oss fackförbund, nu mer än någonsin.

Han säger att Danmark skulle må bra av ett helt nytt finansieringssystem för välfärden, men att frågan är politiskt känslig.  Men ett regeringsskifte skulle ändå föra upp frågan på dagordningen hoppas han.

Dansk Socialrådgivarforening är precis som Akademikerförbundet SSR partipolitiskt oberoende, men Henrik Egelund Nielsen drar sig inte för säga vad han tycker om nuvarande regering (borgerlig med stöd av främlingsfientliga Dansk folkeparti)   

– Regeringen sätter de ekonomiska ramarna, men kritiserar samtidigt kommunala nedskärningar, helt ogenerat. Det är konstigt att borgmästarna ute i kommunerna inte säger ifrån mer.

Henrik Egelund Nielsen  beskriver förbundets medlemmar som engagerade och kunniga.

Han berättar att många av dem också ifrågasätter den hårda integrationspolitiken och det ständiga utpekandet av invandringen som roten till allt ont, men att protesterna mest blir ett ”rop i öknen.”

– Det har blivit en förgiftad fråga, Dansk folkeparti styr och inte heller oppositionen och socialdemokraterna håller emot, fortsätter han.

Han tar den pågående konflikten med Tyskland, se separat artikel neda, som ett exempel på en ”pinelig” politik som i grunden skadar det danska samhället.

Tyskdansk konflikt

 Den danska regeringen har ensidigt beslutat att skärpa gränskontrollen mot Tyskland. Det är ett resultat av en överenskommelse mellan den borgerliga regeringen och det främlingsfientliga stödpartiet Dansk folkeparti.  Överenskommelsen kom till för att regeringen skulle få igenom en omstridd pensionsreform..

Att inrätta permanenta gränskontroller är, även om det bara handlar om tullkontroll, en mycket känslig fråga inom EU och tanken om fri rörlighet. Tyskland intog redan från början en kritisk inställning. Nu är skärpningen pausad, i väntan på EU-kommissionens utvärdering.

Stora skillnader mellan dansk och svensk arbetsmarknad

Finns det en nordisk arbetsmarknadsmodell? Modellen lever än men skillnaderna mellan länderna ska inte underskattas.

– Störst skillnad är det mellan den danska och den svenska modellen, säger Lars Djernæs, seniorrådgivare på Nordiska ministerrådet i Köpenhamn.

Gemensamma drag i den nordiska modellen är relativt starka parter på arbetsmarknaden som har inflytande över politiken. Där ingår också en väl utbyggd välfärd huvudsakligen finansierad via skatter.

Dessa grunddrag består fortfarande, enligt Lars Djernæs, även efter tio år av borgerligt styre i Danmark och fem år i Sverige. Samtidigt har den danska regeringen nu fått majoritet i folketinget för att skära i de generösa reglerna för arbetslöshetsunderstöd och även att försämra det danska systemet med efterlön från 60 år.

Detta är laddade frågor för danskarna – och inte minst för facket – och just nu har oppositionen övertaget i opinionsmätningarna inför folketingsvalet den 15 september, Det som utmärker dansk arbetsmarknad är begreppet flexicurity – en blandning av flexibilitet och trygghet. Hörnstenar i denna modell är ett relativt svagt anställningsskydd, generöst arbetslöshetsunderstöd och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Modellen har börjat ifrågasättas (se annan artikel), men enligt Lars Djernæs lever den ännu i bästa välmåga.

– Vår modell bygger på ett mer än hundra år gammalt avtal mellan parterna, så den består nog och den har tjänat oss väl. Att det är förhållandevis lätt för arbetsgivarna att avskeda gör att de är mer benägna att anställa folk. De vet att de kan göra sig av med dem när det går dåligt. I gengäld får de anställda bra kompensation vid arbetslöshet.

Den tredje punkten är en aktiv arbetsmarknadspolitik för att de arbetslösa snabbt ska komma tillbaka till arbete eller utbildning.

– Detta har lett till en otrolig rotation på dansk arbetsmarknad, uppemot var tredje dansk byter jobb varje år. Modellen gör det lätt att anpassa sig till förändringar, säger Lars Djernæs.

Han menar att Sverige är det nordiska land som ligger längst från den danska modellen. Hos oss har de som är inne på arbetsmarknaden ett gott skydd och det är svårare för arbetsgivarna att göra sig av med dem.

– Därmed får ni inte alla de jobböppningar som vi får. Svenska arbetsgivare försöker kompensera den stelheten genom att ha fler tidsbegränsade anställningar. Det ger ju en viss flexibilitet, men också en osäkrare tillvaro, säger Lars Djernæs.

Vad kan man då se för effekter av dessa skillnader mellan Sverige och Danmark?

– Arbetslösheten ligger konstant högre i Sverige, det gäller inte minst ungdomsarbetslösheten.

När det gäller de danska ungdomarna finns även ett par andra förklaringar. Dels sänktes arbetslöshetsunderstödet för unga under 25 år kraftigt redan på 1990-talet, dels har Danmark ett lärlingssystem som gör att ungdomar som inte vill studera vidare får en tidig anknytning till arbetsmarknaden.

Men även om grundstenarna i flexicurity ligger kvar så håller modellen på att urgröpas. Folketinget har beslutat halvera tiden med arbetslöshetsersättning från fyra till två år. Nivån på ersättningen har också urholkats.

– Danska ekonomer har länge hävdat att stödet till de arbetslösa är för generöst, men oppositionen har sagt att de delvis vill återställa reglerna till hur de var förut om de vinner valet, säger Lars Djernæs.

Även arbetsmarknadspolitiken har – liksom i Sverige – kritiserats för att innehålla alltför mycket av meningslös sysselsättning. I Danmark har arbetsmarknadspolitiken kommunaliserats, vilket har lett till stora skillnader mellan kommunerna.

Bengt Rolfer

Arbetslöshet i procent i Norden i maj:

Norge                          3,4 (april)

Danmark                   5,9

Island                          7,8 (kvartal 1)

Sverige                       7,9

Finland                        9,8

Hyllad dansk modell kritiseras

 Den danska flexicurity-modellen är världsberömd. Men nu kommer besk kritik. Framtiden finns istället i livslångt lärande, menar forskare vid Köpenhamns universitet.

Ett bärande inslag i flexicurity är att det är lätt för arbetsgivarna att göra sig av med personal. Under finanskrisen visade det sig att det var alltför lätt, menar Søren Kaj Andersen, chef för FAOS – Forskningscenter för arbetsmarknads- och organisationsstudier.

– När det vände uppåt igen stod företagen plötsligt utan sin kvalificerade personal och det blev dyrt att nyanställa. Modellen är föråldrad och bygger delvis på myter. Det är dags att pröva något nytt.

För att få fart på debatten om en modernare arbetsmarknadspolitik har Søren Kaj Andersen lanserat en ny engelskspråkig ordlek efter flexicurity. Det nya begreppet kallas mobication och är en kombination av rörlighet (mobility) och utbildning (education).

– Tryggheten ligger inte i höga ersättningsnivåer vid arbetslöshet, utan i ett livslångt lärande som gör att vi kan byta jobb och bransch när arbetsmarknaden förändras, säger han.

Tanken är att det svaga anställningsskyddet ska kompenseras med generös ersättning vid arbetslöshet. Men Søren Kaj Andersen gör även tummen ner för denna del av den danska modellen.

– Ersättningen har inte följt med i kostnadsutvecklingen. En vanlig metallarbetare får idag bara 50 procent i ersättning vid arbetslöshet. Högre avlönade får ännu mindre. Det är inte särskilt generöst.

– Men det viktigaste är inte ett högre understöd. Verklig trygghet skapas genom löpande kompetensutveckling till relevanta kunskaper.

Även den tredje ingrediensen i flexicurity – den aktiva arbetsmarknadspolitiken – kritiseras med liknande argument.

– Arbetsmarknadspolitiken är uteslutande inriktad mot de arbetslösa. Visst behöver även de omskolas, men det handlar också om att löpande vidareutbilda dem som har jobb. Utbildning ska inte sättas in när folk blir arbetslösa, det ska ske hela tiden. Det är det som är livslångt lärande.

Bakom FAOS-forskarnas utspel om mobication ligger en analys om att en allt mindre del av arbetsmarknaden är betjänt av att snabbt kunna göra sig av med folk.

– Det har hänt något i världen som gör att behovet av ökade kvalifikationer ökar i de flesta jobb. Vi har en föränderlig arbetsmarknad och ökad global konkurrens. Om vi ska vara kvar i världstopp måste våra medarbetare vara välutbildade och kunna flytta från ett jobb till ett annat.

Men idén om mobication har ännu inte mött det gensvar som forskarna hoppats på från politiker och arbetsmarknadens parter.

– Exakt hur detta ska ske får man titta vidare på. Avgörande blir samordningen mellan arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Det här är betydligt viktigare för framtiden än om man kan spara in en miljard på att skära i efterlönen, säger Søren Kaj Andersen .

Faktaruta

Flexicurity – dansk arbetsmarknadsmodell som kombinerar flexibilitet och trygghet (security). Bygger på att det är lätt att avskeda, generöst arbetslöshetsunderstöd och aktiv arbetsmarknadspolitik.

Mobication – ny modell lanserad av danska arbetsmarknadsforskare. Kombinerar rörlighet (mobility) och utbildning (education). Forskarna menar att flexicurity är föråldrad och att ständig kompetensutveckling är den bästa garantin för ett jobb.

Efterlön Ett seglivat och populärt inslag på dansk arbetsmarknad som ger alla löntagare rätt att dra sig tillbaka vid fyllda 60 år med viss ersättning från staten. Detta system har regeringen nu fått en majoritet för att börja avveckla, samtidigt som pensionsåldern ska höjas.

Men det kan  bli strid om frågan i det folketingsval som ska hållas den 15 september,

Svenskarna som valde Danmark

Ann-Sofie Bexell, Rosemarie Lund, Silvia Liljeberg och Axel Ahrland bor i Sverige men jobbar i Danmark.  Bild: Denny Lorentzen

Lätt att få jobb, högre lön, kortare arbetstid och längre semester.

För de här fyra socionomerna från Skåne var valet lätt:

– Vi jobbar i Danmark!

 I Tårnby kommunhus utanför Köpenhamn träffar vi Ann-Sofie Bexell, Silvia Liljeberg, Rosemarie Lund och Axel Ahrland – fyra svenskar som varje dag pendlar till jobbet från hemmet i Malmö.

– Det tar bara 20 minuter över bron, det är inte särskilt mycket, säger de.

Tårnby är kommunen där flygplatsen Kastrup ligger. De fyra svenskarna har arbetat här sedan 2008.

– I Sverige producerar vi enorma mängder socionomer, men det finns inte mängder av jobb. Jag sökte flera jobb, men det var 150-200 sökande på varje. Då sökte jag här i stället och fick jobb direkt, berättar Axel.

– Det var svårt till och med att få vikariat i Malmö, men ändå kände jag att jag ville bo kvar där. Så hörde jag att det fanns lediga tjänster här, säger Silvia.

Det här var före finanskrisen. Nu har även flera danska kommuner genomfört nedskärningar och det är inte lika lätt att få jobb.

Men de som hann ta steget över sundet ångrar sig inte. Arbetsvillkoren – och inte minst lönen – är avgörande fördelar. Svenskarna tjänar cirka 27 000 danska kronor i månaden. Det motsvarar drygt 33 000 svenska.

– Vi brukar få ut drygt 20 000 (svenska kronor) netto, det är ungefär som ingångslönen brutto för socionomer i Sverige, säger Ann-Sofie och de andra nickar instämmande.

– Fast det handlar ju inte bara om lönen. Det är en utmaning och lite spännande att jobba här också, säger Rosemarie.

Även arbetstiderna är bättre i Danmark. Arbetsveckan är 37 timmar, men då ingår en halvtimmas lunchrast varje dag, så i praktiken är det 34,5 timmar. Dessutom har man sex veckors semester.

Å andra sidan är det svårare än i Sverige att gå ner på deltid. Silvia har försökt, men inte lyckats.

Men hur klarar de språket då? Många svenskar har ju svårt med danskan.

– Jag känner mig lite begränsad och skulle gärna ha ett större ordförråd, men det är inga större problem. Jag tycker att jag pratar danska, men frågar du danskarna så säger de att jag pratar svenska, säger Ann-Sofie.

– Vi pratar ju danska, men kanske med lite svenskt uttal. Man får tala sakta och upprepa så att man vet att personen har förstått, säger Silvia.

– Jag tycker att det går ganska bra. Slang kan vara svårt och även skämt med undertoner, men fackspråket klarar jag utan problem, säger Rosemarie.

Hon är ensam svensk på familjeavdelningen och arbetar med barn som har en funktionsnedsättning, till exempel autism eller adhd.

När det gäller lagstiftning och regelverk tycker alla att skillnaderna är små. Principerna är ganska lika och det nya man måste lära sig läser man snabbt in som nyanställd.

Däremot finns det rätt stora kulturskillnader. Det är något som framför allt Ann-Sofie, Axel och Silvia märker av. De arbetar på handikapp- och psykiatriavdelningen för vuxna och har bland annat hand om missbrukare.

– Synen på missbrukare skiljer sig rätt mycket mellan länderna. I Danmark har man en mer förlåtande och accepterande syn på missbrukare som inte fullföljt sin behandling, säger Axel.

– Här handlar det mycket om ”harm reduction”, säger Ann-Sofie. Även missbrukare ska ha ett så gott liv som möjligt, även om det innebär att vi inte får bort missbruket.

– Till exempel ger man missbrukare rena sprutor och tar bort de smutsiga. Det är ju en het potatis i Sverige, säger Axel.

Hur länge vill de då jobba kvar i Danmark?

Alla fyra svarar att de gärna blir kvar ett bra tag till. Lönen betyder en hel del. Skillnaden är för stor för att de ska vilja jobba i Sverige.

Bengt Rolfer

Margaretha Holmqvist
Chefredaktör Akademikern