Lära för livet

2011-11-09  |  Uppdaterad 2011-11-10

ANALYS. Utbildning, eller snarare bristen på utbildning i allmänhet och vidareutbildning i synnerhet är ett underskattat skäl till att vissa grupper har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Det hävdade Joakim Palme, tidigare vd för Institutet för framtidsstudier och professor i statskunskap på en konferens för några veckor sedan.

Om den svenska välfärdsstaten ska klara av de utmaningar som väntar måste betydligt fler av dem som nu står utanför arbetsmarknaden inkluderas. Utmaningarna är större än på mycket länge, enligt Palme. Generationsskiftet innebär att antalet äldre blir betydligt fler än de som är kvar i arbetskraften. Skattebasen minskar, samtidigt som kostnaderna för de äldre ökar. Och det ökade trycket mot välfärdssystemen går inte att lösa genom att höja skatterna. Den globala ekonomin sätter stopp för det och dessutom handlar det i så fall om höjningar som är så höga att de blir otänkbara. Breda politiska insatser på migrations- och omsorgspolitik är nödvändiga. Men allra viktigast är omfattande insatser på utbildning. Och då handlar det om satsningar på att från det ordinarie utbildningsväsendet till vidareutbildning och forskning.

Receptet – att förorda utbildning - är definitivt inte nytt.  Alla fackliga centralorganisationerna har regelbundet krävt kompetenssatsningar av olika regeringar.

Arbetsgivarorganisationer pratar också av och till gärna om hur viktigt det är med utbildning och vidareutbildning. Olika regeringar har också lyft frågan. Men trots det verkar frågan om vidareutbildning eller lärande i arbetslivet främst återkomma i högtidliga politiska tal, som forskaren Jonas Olofsson uttryckte det för några veckor sedan. Samsynen verkar på något underligt sätt falla samman när konkreta förslag diskuteras. Av och till har det visserligen sett ut som förändringar varit på gång. Inte minst när ett system för så kallade kompetenskonton var på väg att införas. Men en socialdemokratisk regering satte till sist stopp för införandet.

När TCO:s förre ordförande Sture Nordh avgick i våras pekade han ut bristen på satsningar på kompetensutveckling som sitt största misslyckande. ”Jag har hela tiden jobbat med att få bättre system för livslångt lärande och kompetensutveckling i arbetslivet. Men inget har i grunden hänt”, sammanfattade han vad som åstadkommits i utbildningsfrågan under tolv år.

Några månader senare visade en TCO-rapport att över 600 000 svenskar saknar fullvärdig gymnasieutbildning och att färre vuxna studerar på universitet och högskolor samt att det saknas system för vidareutbildning i arbetet.

Levi Svenningsson, seniorkonsult på S-märkta Arbetarrörelsens Tankesmedja och tidigare direktör på Ams, konstaterar i en skrift som också kom i höstas att satsningar på kompetensutveckling och utbildning aldrig tycks ge några konkreta resultat. Försök har gjorts av flera fackliga företrädare, ibland tillsammans med politiker, ibland på egen hand. Allt från genomtänkta förslag till ”testballonger” har skickats in i debatten. För några år sedan presenterade Ingenjörsvetenskapsakademin en rapport som också underströk behovet av genomtänkta satsningar på kompetensutveckling. Bättre kompetensförsörjning var, enligt rapporten, nödvändigt för den svenska konkurrenskraften.

I höstas kom också en antologi från Saco med namnet ”Livslön – att välja studier, arbete och familj”. En av flera slutsatser är att de livsval vi gör, valet av utbildning till exempel, påverkar vilken lön vi får. Och att kvinnor tjänar på att utbilda sig. Män har möjlighet att få välavlönade jobb utan högskoleutbildning, men det är svårare för kvinnor, enligt boken.

Det verkar onekligen som om utbildningsfrågorna och inte minst vidareutbildningen är på väg att få mer uppmärksamhet igen. Möjligen kan avtalsrörelsen visa på nya lösningar. Det finns fackliga krav på kompetenssatsningar i avtalen och att parterna hittar ett system för utbildning istället för uppsägning vid lågkonjunkturer. I bästa fall hittar parterna lösningar den här gången. Men även om de gör det verkar många av de forskare som ta upp de här frågorna just nu anse att det i så fall bara är ett viktigt bidrag. Ska trycket mot välfärdsstaten klaras behövs betydligt mer omfattande insatser än så.

Anna D. Öberg
arbetsmarknadsjournalist