Livia överlevaren

2012-01-26

Livia Fränkel överlevde förintelsen. Hon besöker ofta skolor och delar med sig av sin berättelse.  Bild: Denny Lorentzen

”Ta hand om varandra flickor”. Med de orden skiljs en mamma från sina två döttrar. Platsen är Auschwitz , året 1944. Flickorna får leva och idag reser Livia Fränkel runt i skolorna med sin berättelse.

Livia Fränkel överlevde förintelsen.  Men det är inte där vårt samtal börjar. Istället ser vi ut över hennes fina Stockholmsutsikt från Liljeholmen och pratar om livet som det är idag. Här i den rymliga lägenheten har hennes tre barn vuxit upp, barn som sedan länge har egna barn, ja till och med barnbarn numera. Telefonen ringer flera gånger under vårt besök och Livia tycker om att sitta vid datorn.  ”Facebook är fantastiskt”. Nya generationer möter hon också ute i skolorna, när hon föreläser och berättar sin historia.

När tonåringen Livia och hennes äldre syster Hedi kom till Sverige direkt efter andra världskrigets slut var det till ett okänt land. Ett land som sluppit krigets fasor och med en förströdd välvilja tog emot flyktingar. Många reste senare vidare, tillbaka till sina hemländer, eller kanske till USA. Livia och Hedi stannade båda kvar, och gjorde det som kändes viktigast av allt. Fortsätta leva, bilda familj. Livia träffade redan samma höst Hans Fränkel, en tysk jude som räddat sig vidare till Danmark och sedan Sverige. Livia var bara 19 år när de gifte sig och hon och Hans fick ett långt och lyckligt äktenskap. Men att prata med barnen om det svåra, det tvekade hon inför. Orden infann sig inte, även om hon innerst inne ville berätta.

– Jag pratade aldrig med mina barn om mina upplevelser när de växte upp. Jag ville inte belasta dem men de visste förstås, tog reda på saker själva.  Ibland önskade jag att de skulle fråga, men de gjorde de ju inte eftersom de var rädda att göra mig ledsen.

När Livia föreläser om förintelsen berättar hon inte bara om ondskan, utan också om sin barndom och all den kärlek som fanns i familjen. Om hur hon på sin födelsedag fick leta gömda paket och om att hon en gång fick en dockvagn av sin farbror. Några bilder finns kvar, allvarligt tittar familjen in i kameran. Mamma, pappa, två systrar. Livia är den yngsta, hon har en lite busig blick på de högtidliga fotona.

Det var en lycklig familj men Livia minns en oro, under ytan. När Hitlers skräniga höst hördes i radion blev Livia alltid vettskrämd och mamma fick trösta. ”Det är bara en galning”, sa hon.

– Mina föräldrar visste vad som hände i Tyskland, men ville förstås skydda oss barn.

Länge kändes händelserna i Tyskland långt bort från Sighet, familjens rumänska hemstad. Men världshändelserna kröp närmare och närmare inpå dem. Livia minns den dag kriget bröt ut, det fina vädret, hon är ute och leker men när hon kommer in för att hämta något gråter mamman och berättar att det är krig.

Genom åren har staden växelvis tillhört Rumänien och Ungern. 1940 blev staden ungersk igen. Det kom en dag då judarna, en tredjedel av stadens befolkning, fick se sitt liv försämras och begränsas. Allt av värde beslagtogs från judarna. Livia minns sin röda, blänkande cykel, den fick hon lämna ifrån sig. Så kom krav om att bära den gula stjärnan.

– Vi människor fungerar väl så att vi tar emot försämringar en bit i taget och tänker att nu blir det inte värre, men det blev det ju.

En dag fick familjen lämna sitt hus vind för våg.  Stadens judiska befolkning föstes ihop i ett ghetto. Kort därefter började deportationen österut. Det var våren 1944, för tyskarnas del var kriget redan förlorat, men förintelsen fortsatte, in i det sista. Efter tre dagar i en boskapsvagn var de framme. Livia kommer ihåg hur hon sträckte sig ut och läste stationsnamnet Auschwitz-Birkenau. Redan på plattformen försvann pappan i kaoset.

– Jag fick aldrig ta farväl av honom.

Systrarna krokade arm med sin mamma, men snart var också hon borta. Mamman föstes åt vänster döttrarna åt höger. Natten mellan den 17 och 18 maj som mördas föräldrarna i gaskammaren. Livia och hennes syster Hédi bedömdes som arbetsdugliga. Livia, som sedan ankomsten till Auschwitz trott att hon skulle dö beskyddades av sin syster. Efter sex veckor skickas de som slavarbetare till Hamburg, staden bombas hela tiden av de allierade men flickorna klarar sig undan.

– Någon som är mer religiös än jag skulle kanske uttrycka saken annorlunda men vi hade ändå tur, mitt i allt det svåra var vi på rätt plats vid rätt tillfälle.

Men marginalerna mellan liv och död är hela tiden små. I april 1945  befann de sig i ännu ett läger, i Bergen-Belsen, utan mat, sjuka.  Fångarna där var i dåligt skick. Många dog när de plötsligt fick mat i av de engelska soldater som befriade dem.  Hédi drabbas av tyfus och Livia  fick ta hand om storasyster. Något barn var hon  definitivt inte längre och det tog tid innan hon kunde  glädjas över att ha räddats. Men livsglädjen kom tillbaka, en dag i det märkliga lilla landet Sverige. Sin historia, som en gång var så svår att berätta, den delar hon nu med sig till med skolklasser runt om i landet. Varför?

– Kunskap är det viktigaste vi har för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism, säger Livia Fränkel, som varnar för att likgiltigheten. Den är farligare än ondskan själv.

Två systrar

Systrarna Szmuk, Hédi Fried och Livia Fränkel föddes i en judisk medelklassfamilj i Sighet, Rumänien. Efter krigsslutet kom de tillsammans som flyktingar till Sverige. Livia var då 17 år och Hedi 22 år. Båda bildade familj relativt snabbt efter ankomsten till Sverige.

Hédi Fried blev änka tidigt och drev sin mans företag vidare innan hon blev psykolog och författare. Boken Skärvor av ett liv (Natur & kultur) beskriver hennes barndom och upplevelserna under åren 1944-1945.

Livia Fränkel var hemma med sina tre barn, gick på handelsskola och arbetade som sekreterare. Hon är aktiv inom föreningen förintelsens överlevande  i Sverige.

Båda systrarna har ägnat mycket tid åt att informera och upplysa om förintelsen.

Margaretha Holmqvist
Chefredaktör Akademikern