Mer jobb, mindre resurser
2010-05-14 | Uppdaterad 2010-06-02
Fler ärenden, tyngre problematik och sämre resurser. Socialsekreterarnas arbetssituation präglas av stress och känslor av otillräcklighet. Men trots det stannar de flesta kvar i yrket. Det visar en ny undersökning från Akademikerförbundet SSR.
De är ett tåligt släkte. Trots att 74 procent av socialsekreterarna har fått mycket mer att göra under de senaste åren är de relativt nöjda med sina jobb. De tycker att arbetsbelastningen är för hög, och att organisationen brister – men för övrigt trivs de ganska bra.
– Det visar att våra medlemmar är engagerade i sitt yrke, men att de behöver rätt förutsättningar för att känna att de gör ett bra jobb, konstaterar Akademikerförbundets ordförande Christin Johansson.
Under 2009 betalade kommunerna ut 20 procent mer i ekonomiskt bistånd, jämfört med året innan. Det betyder en ökad arbetsbelastning på en redan ansträngd yrkeskår.
Och visst har det blivit tufft ute på landets socialkontor. Det visar Akademikerförbundets färska rapport om socialsekreterarnas arbetsvillkor.
– Det är för bedrövligt. I andra branscher anställer man mer personalnär efterfrågan ökar, men inte inom socialtjänsten, menar Christin Johansson.
Klienterna kan inte heller vänta tills läget blir mer gynnsamt – som inom många andra verksamheter. Samhälletsmest utsatta medborgare har rätt att få hjälp, och det är socialtjänstens skyldighet att ställa upp.
– Resultatet blir att man trycker in ännu fler ärenden per handläggare, säger Christin Johansson.
De 400 socialsekreterare som deltagit i undersökningen uttrycker även sin frustration över att deras utrymme att arbeta professionellt har krympt. 65 procent av deltagarna uppger att de inte alls, eller bara delvis, kan leva upp till socialtjänstlagens intentioner.
Samhällsekonomiskt är det här en helt vansinnig utveckling, anser Christin Johansson.
Hon anser att det är illvarslande att det förebyggande arbetet i kommunerna har minskat. Liksom möjligheten att placera barn, ungdomar och vuxna missbrukare. Nästan hälften av socialsekreterarna i undersökningen vittnar om att de förebyggande insatserna har stannat av.
– Det är dubbelt så många som när vi ställde frågan för två år sedan, vilket är en dramatisk skillnad. Det är så oklokt att jag blir mörkrädd, säger hon.
På stadskansliet i Göteborg arbetar planeringsledaren Jan Svensson, som är den som samordnar frågor inom socialtjänsten. Han beklagar att socialtjänstens ledningar blir tvungna att dämpa sina ambitioner under en lågkonjunktur.
– Det gjordes ingen minskning av antalet socialsekreterare under de goda åren 2006–2008, och då fanns förutsättningar att arbeta mer långsiktigt. Idag måste cheferna och deras medarbetare göra en rimlig avvägning av vad som är deras uppdrag, säger han.
Frågan om att anställa fler socialsekreterare för att klara krisen lämnar Jan Svensson över till de olika stadsdelarna i Göteborg. För trots en vinst i kommunen förra året och ökade anslag från regeringen 2010, ser han inte de anställda som en prioriterad grupp. Först och främst måste det ökade försörjningsstödet finansieras.
– Vi måste vara försiktiga med ekonomin, eftersom vi inte vet hur det ser ut nästa år, och året därpå, säger han.
Däremot instämmer han i att socialsekreterarnas arbetsbelastning resulterar i att klienterna kommer i kläm. Något som i förlängningen skapar en minuspost i samhällsekonomin.
– Visst är det så. Men det här är en diskussion som måste föras lokalt mellan arbetsledare och handläggare om hur man ska lägga upp arbetet på bästa sätt, säger han.
Men även om socialsekreterarna beklagar sig över en orimlig arbetsbörda är över hälften nöjda med sina jobb. Bara 22 procent av dem som svarat i undersökningen uppger att de är missnöjda. Och även om de funderar på att byta karriär emellanåt – sex av tio socialsekreterare har övervägt att lämna socialtjänsten – blir de ändå kvar.
– Det är glädjande, det är angelägetatt socialsekreterarna stannar kvar i yrket för att skapa stabilitet och kontinuitet, avslutar Christin Johansson.
Lotta Engelbrektson
– Tyngdpunkten har flyttats från solidaritet med klienterna till ekonomiska resultat, anser han.
