Mer makt till Bryssel att vänta
2010-06-10
KRÖNIKA. Underskottskrisen som utlöstes av de bluffande grekerna visar att den europeiska valutaunionen inte fungerade. Det var för lätt att komma med och reglerna för att hålla ordning på medlemsländernas ekonomier har inte respekterats. Länderna som har infört euron är helt enkelt för olika för att ha en gemensam valuta och ränta.
Det som hänt är exakt det som euroskeptikern sa skulle hända. Krisen i Grekland var den utlösande faktorn, men flera andra länder går mot statsbankrutt. Att låta krisande länder gå ur valutaunionen och återinföra sina nationella valutor låter sig knappast göras. Dels är det inte möjligt formellt juridiskt, dels skulle det vara en enorm prestigeförlust.
Grekland, Portugal, Spanien och Irland kan knappast göra som Storbritannien och få hjälp av en valuta som sjunker i värde. Då återstår den nästan omöjliga vägen att sänka lönerna i krisländerna. Om det över huvud taget är möjligt kommer det att ta tid och under tiden kommer de att behöva hjälp. Därför kommer de krafter som vill ha en betydligt större EU-budget att stärkas. Ska det vara möjligt ligger en gemensam EU-skatt nära till hands.
Den Europeiska Centralbanken (ECB) håller redan på att köpa upp skuldsedlar och omvandlar därmed enskilda länders skulder till en gemensam skuld för euroländerna.
Det är alltså ganska lätt att se hur statsskuldskrisen och dess fortsättning kan leda till att stora kliv tas mot ökad överstatlighet. Mot ett Europas Förenta Stater med beskattningsrätt.
Ett tydligt tecken kom när EU-kommissionen ”grep tillfället i flykten” som ordföranden José Manuel Barroso ärligt förklarade när han passade på att föreslå en förhandsgranskning av EU-ländernas budgetar. EU:s regeringar skulle skicka in sina budgetar för godkännande i Bryssel innan de las fram för de nationella parlamenten. Kom
missionen skulle visserligen inte ha rätt att ändra något. Men länder som inte anses sköta sig skulle straffas med minskade EU-bidrag, exempelvis till vägbyggen eller regional utveckling.
Indirekt skulle kommissionen alltså lägga sig i ett enskilt medlemslands skatter och utgifter. Tydligare kan knappast EU-kommissionens överstatliga ambitioner illustreras.
Inte oväntat blev också reaktionen ett stenhårt nej från såväl regering som opposition i Sverige. Men intressant nog inte av principiella skäl. Finansminister Anders Borg tycker att förhandsgranskning kan komma i fråga för länder som inte har ordning på sina finanser och ingår i valutaunionen.
Alltså inte för Sverige som är bäst i klassen enligt Borg och som inte har infört euron. Något de som ville ha ett ja i folkomröstningen just nu verkar glada över. Mona Sahlin tycker numera att det är en styrka att vi inte är med. Hon säger att det kommer att dröja länge innan det kan bli aktuellt att på nytt ta upp frågan om att gå med i valutaunionen, ”om någonsin”. Hennes finansministerkandidat Thomas Östros försöker rent av skära pipor i vassen genom att föreslå att alla partier ska enas om att säga nej till euron ”för överskådlig tid framöver”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har heller inga planer på att väcka frågan om en ny euroomröstning på ett bra tag framöver. Statsministerkandidaterna känner hur opinionsvindarna blåser och tävlar om att ta avstånd från den euro de tidigare så gärna ville ha.
Det är bara Folkpartiet och Jan Björklund som har haft otur med timingen. Innan krisen i Grekland slog till bestämde partiledningen sig för att gå till val med kravet på en ny folkomröstning under nästa mandatperiod. I skrivande stund har FP ännu inte backat, men det är ingen djärv gissning att just det vallöftet inte blir det mest framträdande i valspurten.
Det är nästan som att man undrar om det ska sättas upp statyer av Nils Lundgren runt om i landet. Den pedagogiske bankekonomen, som bildade Junilistan och tog sig in EU-parlamentet, hade en avgörande roll när det blev ett klart nej till euron. Därför slipper Sverige vara med och dela på euroländernas enorma åtaganden för att rida ut underskottskrisen.
I den nedåtgående spiral som sannolikt blir följden när krisländerna tvingas spara är det också en klar fördel att stå utanför och att ha så starka offentliga finanser som Sveriges.
Men även om det verkar vara stopp för euron i Sverige för lång tid framåt och förslag som förhandsgranskning av budgetar avvisas kräver statsskuldskrisen gemensamma tag. Ska det lyckas måste Bryssel av allt att döma få mer makt på de nationella regeringarnas och parlamentens bekostnad.
Nils Lundgren fick rätt, men just därför kan utvecklingen skyndas på mot det federala Europa han slåss emot.
Anders Jonsson
frilansjournalist
