Pejl på: Landskrona. Delad stad

2010-08-23  |  Uppdaterad 2010-08-26

Det är sommar, en av de dagar då vädret enligt statistiken ska vara som vackrast och varmast. Men denna morgon blåser det snålt över Landskrona. Människor skyndar fram för att om möjligt undgå det regn som snart ska falla. Stadsbilden präglas av en för Sverige ovanlig blandning av välputsade fasader och nedslitna hyreshus.

I Folkets hus träffar vi tolken Aqba Ar-Rawi som älskar sin stad. Det är länge sedan han bodde i Syrien och Irak. Han talar helst om Landskronas ljusa sidor. Om de möjligheter som närheten till kusten ger och om hur stadens slitna delar borde rustas upp.

Han är trygg här men bekymrad över stadens dåliga rykte. Över att det så ofta talas om brottslighet och andra problem när Landskrona kommer på tal. Han tycker att polisen gör ett bra jobb, den har blivit mer närvarande.

– Ingen människa är född kriminell men arbetslösheten och segregationen skadar Landskrona, anser Aqba Ar-Rawi.

Han är väl medveten om den rädsla som finns hos infödda svenskar som tycker att deras stad förändrats. Men han påminner om att rädslan även gror hos kommuninvånare med rötter utanför Sverige. En rädsla som bygger på känslan av att vara oönskad. Främst anklagar han Sverigedemokraterna för att skrämma och oroa människor i onödan.

Frederik Nielsen är ung men också arbetslös. Han söker främst jobb inom industri och lager. ”Hittills har det inte gått så bra” säger han, men hoppas få napp snart. För det händer trots allt bra saker i Landskrona, med några stora företagsetableringar.

Frederik tycker att det har blivit lugnare i staden. Problemet är att ungdomar med helsvensk bakgrund och de med invandrarbakgrund sällan möts. Många äldre tittar också snett på de ungdomar som rör sig på stan.

– Man är van vid sura blickar.

Invandrarungdomar är ännu mer utsatta, tror han.

– De rör sig mer ute på stan. Svenska ungdomar sitter nog mest hemma, hos varandra eller vid datorn.

Frederik har gjort något försök, men att få med sig kompisar till aktiviteter där svenskar och invandrare möts har gått trögt.

Han tror att det är svårt att komma ny till Landskrona. Hans mamma har berättat om hur det var när hon flyttade hit från Jönköping. Hon blev accepterad, men främst genom att hon redan hade en vän här som såg till att hon lärde känna fler.

Gränserna går inte bara mellan svenskar och invandrare, det handlar också om vilka som har pengar och inte. Frederik kan tänka sig att många tror att svenska ungdomar får allt de pekar på, men så är det ju inte. I alla fall inte för alla.

– Min mamma var ensam med oss tre barn. Jag är van vid att vänta på att få saker, och det är egentligen positivt.

Pensionären Majvi Jönsson värjer sig mot bilden av det rädda Landskrona. Hon är också grundligt trött på att hennes stadsdel Sandvången, där Sverigedemokraterna nådde stora framgångar, blivit något av en symbol för intolerans. Det var dit riksmedier vände en stor del av sitt intresse efter det senaste valet. Så var bilden satt.

– Jag är då aldrig rädd, och till ungdomarna brukar jag ropa ”hej på er pågar och tjejer”, säger hon.

Hon anser att den höga arbetslös­heten är det stora problemet i Landskrona.

Marita Larsson, PRO-ordförande och före detta socialdemokratiskt kommunalråd, nickar instämmande. Hon tycker att det är dags att vända blad och se framåt. Framtiden möter hon dagligen, hon är klassfarmor och rör sig ofta i barnbarnets skola.

– Barnen är ju oskyldiga och om vi vuxna inte kan integreras måste vi se till att barnen gör det. Hos dem finns inga fördomar, säger hon.

En titt i backspegeln blir det ändå och Marita är självkritisk. Arbetarrörelsen i Landskrona, som satt länge vid makten, lyckades inte med integrationen. Men det var heller ingen enkel uppgift. När kriget i forna Jugoslavien bröt ut kom i ett slag 2 000 flyktingar till Landskrona. Staden var i och för sig van vid invandring, men i en tid då människor kom för att det fanns gott om jobb. I början av 90-talet var det lågkonjunktur. Landskrona blev alltmer segregerat, svenskarna flyttade ut från stadskärnan och de nyanlända hamnade i nedslitna hyreshus mitt i staden. Landskrona fick klara sig på egen hand, de satsningar som gjordes i olika storstadsområden gick staden förbi.

I dag präglas staden av politisk polarisering. En stukad socialdemokrati försöker komma igen, men den folkpartistiske kommunstyrelseordföranden Torkild Strandberg är populär hos många. Han är vältalig och en bra representant för ett nytt, modernt Landskrona, enligt anhängarna.

Motståndarna ser snarare en populist som tycker som Sverigedemokraterna men är skickligare på att föra fram budskapet. Bland annat har hans krav på motprestationer hos bidragstagare fått stor uppmärksamhet (se artikeln här intill).

Efter den tragiska dödsmisshandeln på en parkeringsplats tidigare i år, då en 78-årig kvinna dödades, hände ändå något, menar de fyra Landskrona­borna. De främlingsfientliga krafter som försökte slå mynt av händelsen fick ingen framgång. I stället manifesterade tusentals människor mot det meningslösa våldet. Kanske kan Landskrona äntligen vända blad.

Margaretha Holmqvist
Chefredaktör Akademikern