Felfria föräldrar

Statustänkande och dåligt samvete

2011-12-06  |  Uppdaterad 2011-12-09

Ibland blir det långa dagar på dagis, men när Maria Röhfors och hennes son Svante kommer hem har de tid för varandra.  Bild: Ester Sorri

TEMA. Att hämta tidigt på dagis har blivit en statusmarkering bland andra.Följden har blivit föräldrar som slår knut på sig själva för att hinna med både jobb och barn. Och fortfarande är det mammorna som stressar mest.

I takt med att samhället individualiseras är det inte längre möjligt att luta sig tillbaka mot en välmenande välfärdsstat. Istället är det upp till individen själv att lyckas – eller misslyckas.

När förskola och skola skär ner på personal och barngrupperna växer, då återstår för föräldrarna att själva kliva in och kompensera för barnomsorgens brister.

Samtidigt ökar kraven även på andra områden i samhället. Föräldrar förväntas vara engagerade i skola och dagis. De ska vara insatta i de valmöjligheter som finns, hålla koll på läxor och vara med i föräldraaktiviteter. 

Och många hamnar i en ond spiral av att svara upp till alla krav som både kommer från omgivningen och inifrån föräldrarna själva.  Och kvinnorna hör till dem som är värst drabbade.

I boken Föräldraskapets politik konstaterar Lisbeth Bekkengen, lektor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet, att samhällsutvecklingen medfört att barnen kommit att ses som självständiga individer med egna rättigheter och att det finns en stark norm om att barnens bästa ska stå i centrum. Vilket ställer nya krav på föräldraskapet.

Men medan det fortfarande är möjligt för en pappa att vara barnorienterad utan att egentligen vara praktiskt involverad i omsorgen om barnen, förväntas kvinnor anpassa sina liv utifrån barnens bästa. Kvinnan blir huvudansvarig förälder, medan pappan kan välja grad av engagemang i föräldraskapet.

Lisbeth Bekkengen har också sett att det finns en föreställning om hemmet som barnets naturliga rum. Därför ska föräldraledigheten sträckas ut i det längsta och dagarna på skolan och förskolan vara så korta som möjligt. Huvudansvaret för att se till att det blir så - faller på kvinnorna. I intervjuer med par har Lisbeth Bekkengen sett att när pappor byter jobb så att barnen behöver stanna längre dagar på dagis, så genomförs förändringen utan att fäderna dras med dåligt samvete. Istället väljer de att se förskolans fördelar. Men mammorna oroar sig för konsekvenserna av de långa dagisdagarna.

– I normen av en bra förälder ingår att hämta tidigt, ju tidigare desto bättre. Men alla klarar inte av det, och får istället dåligt samvete, säger Malin Alfvén som är barn- och föräldrapsykolog.

Malin Alfvén har arbetat som psykolog i över 30 år och hon tycker sig se att dagens föräldrar ställer betydligt högre krav på sig själva än tidigare generationer.

– Skillnaden är markant. Förr när det var problem med ett barn undrade föräldrar vad det var för fel på barnet. Nu frågar föräldrarna istället vad de själva gjort för fel, säger Malin Alfvén.

I dagens samhälle diskuteras föräldrarollen ständigt. Dagens föräldrar har tillgång till enorma mängder information om barn, deras behov och utveckling. Därmed blir det så mycket mer att eftersträva och leva upp till.

– Många tycker att en bra förälder ska se till att barnen slipper långa dagar på skolan och förskolan. Till viss del tror jag det beror på att barngrupperna blivit större. Men jag tror också att trycket att hämtar tidigt är stort, eftersom så många gör det, säger Malin Alfvén.

Förutom tidiga hämtningar finns också en allmän uppfattning om att barn ska ha många aktiviteter. Vilket ofta ger stressade mammor och pappor som ständigt hetsar på väg mellan hämtningar och lämningar. Men att se föräldrar som ständigt stressar gynnar inte barnen.

– Det går rakt in i barnen. De märker hur föräldrar mår. Därför är det bättre att dra ner på kraven och aktiviteterna så att alla kan trivas, säger Malin Alfvén.

Psykologen passar också på att ge en känga till Sigmund Freud. Enligt Freud har inte pappan samma ansvar för barnens utveckling. Det har bäddat för att det dåliga föräldrasamvetet framförallt slår till hos kvinnor, menar hon.

– Vi psykologer fått lära oss att mesta som är dåligt med barnen är mammornas fel. Sedan har det sipprat ut även till föräldrarna, säger Malin Alfvén.

Helene Brembeck är professor i etnologi och har länge intresserat sig för barndom och föräldraskap. Utifrån sitt historiska perspektiv ser hon två förklaringar till den situation som uppstått.

När Sverige var ett bondesamhälle gick föräldrarollen framförallt ut på att vara arbetsledare för sina barn – och att vara ansvariga för deras fostran.

– Men det betydde inte nödvändigtvis att föräldrarna hade hand om barnens vårdnad eller omsorg. Det kunde lika gärna vara ett syskon eller någon i den äldre generationen.

Enligt bondetidens ideal hade mannen och kvinnan lika stort ansvar för barnens fostran. Och gemenskapen var framförallt centrerad kring arbetet. Det var först i slutet av 1800-talet i samband med att en medelklass växte fram, som det känslomässiga föräldraskapet kom att betonas. Det ledde till att både modern och barnen frikopplades från arbetet för att istället ägna sig åt varandra.

– Barnets värde som arbetskraft försvann. Istället betonades de känslomässiga banden mellan barnet och framförallt modern som skulle vara där och älska barnen, berättar Helene Brembeck.

När de offentliga institutionerna växte under 1960- och 1970-talet krävdes ny arbetskraft och kvinnorna lämnade hemmen på bred front till förmån för lönearbete. Nu lämnades ansvaret för barnens vård till dagis samtidigt som idealet om ett delat föräldraskap kom tillbaka.

– Skillnaden är att idén om de känslomässiga banden till barnen finns kvar och det är det som snurrar till det lite. Samtidigt som man arbetar full tid, ska man ge barnen så mycket, säger Helene Brembeck.

Hon tror att en del av förklaringen till det hetsiga liv som många föräldrar lever, ligger i det allt senare barnafödandet. Dessutom är det många som väljer att skaffa syskon relativt tätt för att kunna utnyttja föräldrapenningens fördelar.

– Tiden då allt ska ske har kommit att bli så mycket mer komprimerad. Dessutom är andelen akademiskt utbildade större nu och de vill snabbt få en ansvarsfull position.

Till det kommer ett högre tempo på grund av globalisering och medialisering.

– Föräldrar förväntas ha kompetens att fatta en mängd viktiga, moraliska och korrekta beslut. Samtidigt som de ska ha en bra relation till sina barn och kunna prata med dem om allt.

Att ekvationen blir svår att lösa står klart för de flesta. Men frågan är vad som ska plockas bort när det mesta i livet upplevs som måsten.

Familjerådgivaren:

Låt barnen vara en del av vardagen

Som familjerådgivare har Bengt Grandelius mött många småbarnsföräldrar vars förhållande knakat i fogarna. I grunden ligger ofta en tillvaro som blivit allt mer pressad på grund av allt som ska hinnas med.  Bågen  spänns bara hårdare och hårdare.

– Framförallt småbarnsföräldrar lever ett liv som är tajt schemalagt och med snäva marginaler. När pressen blir för stark hamnar paret i konflikt.

Bengt Grandelius arbetar som familjerådgivare på Gotland, tidigare har han arbetat i Stockholm. Problematiken mellan stad och landsbygd kan skilja sig åt, men gemensamt är att de flesta föräldrar vill så mycket för sina barn.

Till exempel att barnen ska vara aktiva hela tiden.

– Många föräldrar glömmer bort att planera för det där småskaliga som finns hemma och som barn mår bra av.

När konflikten gått så långt att paret kommer till Bengt Grandelius hamnar hela livssituationen på bordet. Typiskt är att många har velat så mycket och att allt ska ske på en och samma gång, så att de tappat bort både sig själva och sin partner på vägen.

– Det är vanligt att folk förlorar överblicken på vad de håller på med. Jag brukar försöka hjälpa paret att få syn på var de befinner sig när de kommer och hur de hamnat där, berättar Bengt Grandelius.

Ofta är det föreställningar från det förflutna som kommer fram. Många har fått lära sig att koppla den egna identiteten till prestation, vilket gör att det är lätt att hamna i en livsstil som går ut på att allt ska vara så perfekt som möjligt. Oavsett om det handlar barnen, hemmet eller den egna kroppen.

Dagens föräldrar vill så mycket och dras ständigt med dåligt samvete för allt som inte hinns med.

– Föräldrar är ofta överambitiösa och strävar efter att tillvaron ska vara så optimerat och maxat. Lite mer av ”good enough” brukar jag stödja, säger Bengt Grandelius.

Han efterlyser också lite mer av vardagens goda pedagogik. Att låta barnen vara med i vardagsbestyren, oavsett om det handlar om matlagning eller följa med en föräldrar för att handla.

– Det bästa för barnen är föräldrar som inte stressar så mycket. Många barn tar på sig skulden för föräldrarnas jäkt och oro, säger Bengt Grandelius.

Familjerådgivaren har också haft uppdrag som rådgivare i en tidnings frågespalt. Där har Bengt Grandelius lagt märke till att många frågor handlar om det så kallade livspusslet.

– Det blir nästan lite överspänt i allt man ska räcka till för och hur perfekt livet ska vara. Jag skulle önska att föräldrar kunde unna sig att koppla av mer, säger han.

Under årens lopp har Bengt Grandelius lagt märke till att föräldrar anstränger sig mer och mer för att göra rätt. Medan det ur familjeterapeutens perspektiv står fullständigt klart att de förväntningar som föräldrar lägger på sig själva är omöjliga att leva upp till på dygnets 24 timmar.

– I många fall tror jag att det är ett majoritetsmissförstånd att saker ska göras på ett visst sätt, vilket gör att vissa springer rakt in i väggen. En del har helt orealistiska planer på vad de ska hinna med.

Istället för att slå knut på sig själv för att kunna hämta tidigt och ta igen förlorad arbetstid senare på kvällen, är det bättre att jobba färdigt för att kunna ägna den tid som blir kvar åt familjen.

– Barnen ska inte behöva uppleva att de är i vägen.

Bengt Grandelius skulle önska att unga föräldrar i större utsträckning vågar utforma sina egna liv, istället för att leva automatiserat utifrån tidigare generationers förväntningar. Att de frågar sig själva för vem det är viktigt att städa, hämta tidigt, se till att barnen går på aktiviteter.

–       De måste strunta i alla förväntningar och göra egna val.

Deltid gav mer stress

Maria Röhfors och hennes man har bestämt sig. Det får bli långa dagar på dagis och skola.  Priset för att hämta tidigt skulle helt enkelt bli för högt.

Maria Röhfors och hennes sambo har två barn, Selma 7 och Svante 4. Svante går på dagis, medan Selma går på fritids. Som nybliven förälder kände Maria en enorm press att hämta så tidigt som möjligt, också från personalen på dagis.

– Det var som att om vi hämtade efter 15.30, då var Selmas hälsa i fara. Det verkar vara status att kunna hämta tidigt. Hela samhället andas att en bra mamma inte ska lämna barnen på dagis för länge, säger Maria Röhfors.

En tid provade hon att gå ner i tid, men situationen blev inte mycket bättre av det.

– Jag fick ändå jobba hundra procent, så resultatet blev lägre lön men lika mycket jobb.

Sedan dess har Maria tagit sig en ordentlig funderare och kommit fram till att jobbet och karriären som rekryteringskonsult är viktig för henne.

Lösningen fick bli längre dagar för barnen. Nu går Svante på dagis från halv åtta till fem. Trösten är att familjen hittat ett bra dagis där han trivs och att personalen påpekat att den sista tiden på dagen är en lugn stund.

–       Så varför ska vi utsätta oss alla för onödig stress, säger Maria Röhfors.

Men samtidigt finns den där, den skavande känslan av att Svante och Selma nästan alltid är kvar till sist och Maria skulle önska att hon hade mer tid för barnen. På samma gång finns ett inre driv att få tillvaron under kontroll. Med bra jobb, fint hemma, goda relationer och ett välskött yttre.

–       Man matas hela tiden med att det är viktigt att vara lyckad. Det är svårt att göra sig fri från den medelklasshetsen, säger Maria.

Hon blir också upprörd över det faktum att det framförallt är mammorna som plågas av dåligt samvete och går ner i arbetstid. Med allt vad det innebär av sämre lön, pension och utvecklingsmöjligheter.

– Min sambo upplever inte samma press som jag, även om han också tycker att vi har lite tid. Men som man är han alltid mer på plus än jag som kvinna.

Namn: Maria Röhfors

Familj: Svante 4 år, Selma 7 år och sambon Michael Poijes.

Yrke: Rekryteringskonsult

Viktigast är tid med Mathilde

Henrik Angel och hans sambo Josefine Willander är ännu inte med i det stora dagisracet. Dottern Mathilde är bara nio månader.Trots det har de redan lagt ner mycket tid på att prata om hur de ska lösa vardagslogistiken när det blir dags.

– Ja det är nog en följd av den debatt som varit. Och så har ju många av våra vänner barn i förskoleåldern och de pratar om hur svårt det kan vara att hinna med hämtningarna, säger Henrik Angel.

Just nu är det Henriks sambo Josefine som är föräldraledig med Mathilde medan Henrik studerar sista terminen på socionomprogrammet. Samtidigt läser han också två kurser på distans.

I februari är det Henriks tur att ta ut föräldraledighet och vara hemma på heltid tills Mathilde börjar på förskola till hösten. Ambitionen då, är att dottern ska tillbringa max sex timmar på dagis. Familjen vill också försöka hitta ett dagis som ligger nära hemmet, för att undvika onödig restid.

– Vi vill inte att hon ska behöva vara borta från oss för länge. Vi vill kunna umgås med Mathilde medan hon är pigg och vill leka, säger Henrik Angel.

För att klara den tidiga dagishämtningen har Henrik och Josefine pratat om att gå ner i arbetstid båda två.

– Antingen det, eller att vi flexar så att vi kan gå omlott med varandra.

Henrik Angel tror att det i första hand är en ekonomisk fråga vem som kan ordna korta förskoledagar för sina barn. Att kunna styra över sin tid är ett privilegium som i första hand är förunnat medelklassen, menar han.

– Jag kan också tänka mig att vissa tycker att det är en statusmarkering att hämta barnen tidigt. Men för oss är det viktigare att umgås med Mathilde än att tjäna mycket pengar.

Att hämta, lämna och ta ansvar är en naturlig del av föräldrarollen, menar Henrik Angel, och engagemanget ska inte behöva komma i konflikt med de övriga delarna i livet. För hans egen del har föräldraskapet inneburit att han dragit ner en del på sina fackliga åtaganden. Henrik Angel sitter med i Akademikerförbundet SSR:s förbundsstyrelse vilket innebär en del heldagsmöten och konferenser.

– När man har ett litet barn missar man mycket redan på några dagar. Därför är det trist att vara borta för ofta.

Namn: Henrik Angel

Familj: Sambon Josefine Willander, Mathilde 9 mån

Yrke: Studerande

Delat ansvar löser pusslet

Med avlastning från bra svärföräldrar och en ”extramormor” lyckas Anna Dyhre lösa vardagen. Tack vare hjälpen slipper hon hetsiga hämtningar ett par dagar i veckan.

När Anna Dyhre och barnens pappa skiljde sig för knappt tre år sedan kom de överens om att dela på umgänget med barnen. Båda föräldrarna har ett intensivt arbetsliv och reser mycket och målsättningen är att hjälpas åt. Det finns ett grundschema på halva tiden var, men i realiteten brukar Anna ha barnen hos sig ungefär 60 procent av tiden.

–       Det är ett ständigt pussel. Men på det stora hela funkar det bra eftersom vi försöker hjälpa varandra, säger Anna Dyhre.

Barnen, Viktor och Vincent, är fem respektive åtta år gamla, alltså ska både dagis och skola besökas morgon och eftermiddag.

Anna Dyhres målsättning är att barnen ska hämtas hem vid tretiden. Men inte för att hon tror att de mår dåligt av att vara kvar längre.

– Jag tror att vi är lite indoktrinerade helt enkelt. Det är lite av en oskriven regel eftersom många hämtar vid den tiden. Vid tre slutar den ordinarie verksamheten på dagis. Det blir färre personal och avdelningarna slås ihop.

Även om hon inte alltid hämtar barnen själv, tycker Anna Dyhre att det kan vara skönt för barnen att få lämna dagis eller fritids och varva ner i lugn och ro hemma.

Anna Dyhre är egen företagare och styr till stor del över sin egen tid, därför kan hon arbeta mer de dagar då barnen inte är hos henne.

Men hon ser många exempel på föräldrar, kanske framförallt mammor, som drivs av dåligt samvete, både gentemot de egna barnen och mot sin arbetsgivare.

– Men vem tackar dem för det?, undrar Anna Dyhre.

Hon menar att det oftast är kvinnor som tar den ekonomiska smällen och går ner i arbetstid, trots att det innebär både lägre lön och sämre pension. Samtidigt som många har jobb där det är svårt att sätta fasta ramar för arbetstiden.

– Konsekvensen blir att många ändå jobbar 100 procent men har betalt för 80 och dras med 120 procent dåligt samvete, säger hon.

Därför skulle Anna Dyhre önska att fler kvinnor behåller sin heltidstjänst, jobbar på och låter arbetsgivarna sätta ner foten om de inte är nöjda med insatsen.

–       Så som samhället ser ut, är det intressant att fråga sig vad en full arbetstid egentligen innebär.

Namn: Anna Dyhre

Familj: Viktor 8 år och Vincent 5 år

Yrke: Egen företagare.

Annette Ulvenholm Wallqvist