Spaning efter folkets Europa

2012-01-26  |  Uppdaterad 2012-01-31

LEDARE.  

Det vilar en kris över Europa. I tv-rutan ser vi allvarstyngda politiker rusa in och ut från toppmötena. Nästan varje dag ödesfrågor, bankkriser och skuldkriser. Nya nedskärningar, fler exempel på marknadens misslyckande.

Från vår svenska tv-fåtölj är det frestande att rynka på näsan åt skuldtyngda länders slarv, men Europas kris är också vår, vare sig vi vill eller inte. Den handlar om jobben, välfärden och framtiden. Budskapet till Europas löntagare är detsamma i de flesta länder: Ställ inte krav, då blir krisen värre. Svaga fackföreningar har lite att sätta emot, jobben blir färre och allt otryggare. De senaste åren har fem miljoner jobb försvunnit inom EU. Den siffran riskerar att fördubblas, om ingenting görs.

Flera EU-länder har misskött sin ekonomi och måste spara, det är ett faktum. Andra regeringar, som den brittiska, har den sociala nedrustningen som en medveten del i en politisk strategi för att öka klyftorna i samhället. Men hårdhänta neddragningar i välfärden är ingen medicin för framtiden. Det orsakar en social kris som blir svår att ta sig ur och endast gynnar nationalistiska krafter som vill stänga omvärlden ute.

Idag sitter Europas folk på åskådarplats, eller är möjligen statister i en sorglig berättelse om drömmar som går i kras.  Allt mindre hörs om den vision om ett folkets Europa som nyss var så levande, inte minst inom fackföreningsrörelsen. Allt färre initiativ om jobben, välfärden och miljöpolitiken. Drömmen om ett mer demokratiskt, mer öppet och rättvist Europa är långt borta.

Blir 2012 det år då förlamningen bryts? I en tid då spekulationsekonomi och otyglade marknadskrafter spårat ur är det hög tid för Europas progressiva krafter att visa att det finns en annan väg att gå. Om löntagarna ska ställa upp och att städa upp efter marknadens misslyckanden måste de få lön för mödan. Det kräver investeringar och jobbsatsningar som ger framtidstro, istället för  fattigdom och stagnation.

EU-projektet är inte perfekt, men att inte samarbeta alls är ett långt sämre alternativ. Här hemma borde vi fråga oss vad Sverige vill med EU. Regeringen ligger lågt och en svag opposition verkar ha glömt att det finns en värld utanför riksdagshuset. Det är hög tid att lyfta blicken.

Margaretha Holmqvist
Chefredaktör Akademikern