Spelregler som förändras

2012-01-26

ANALYS.  

När parterna inom industrin presenterade sin uppgörelse före jul var fack och arbetsgivare inom industrin överens om att den  ska vara normerande för övrig arbetsmarknad. Det betyder att avtal som träffas i den avtalsrörelse som återstår – och den är omfattande – inte får överskrida löneökningar på 3 procent under 14 månader. Avtalen gäller från första februari i år och till sista mars nästa år och innebär löneökningar på 2,6 procent i årstakt.Men lika självklart som industrin anser att uppgörelsen ska gälla som norm för alla andra, lika oklart är det i omvärlden. När LO-styrelsen skulle ta ställning till industriuppgörelsen – ett beslut som är nödvändigt eftersom den berör tre LO-förbund – uppmanades förbunden att skriva på. Men samtidigt konstaterade styrelsen att uppgörelsen inte utgör en norm för de andra förbunden.Federationen är ju som bekant splittrad i årets avtalsrörelse sedan IF Metall, GS och Livs hoppade av LO-samordningen tidigt i höstas.

Kraven i LO-samordningen för elva förbund ligger fast, konstaterade LO:s avtalssekreterare Per Bardh efter LO:s sista styrelsemöte före juluppehållet. Det betyder att de elva förbunden kommer att kräva löneökningar på 3,5 procent. Men dessutom en jämställdhetssatsning på 100 kronor per person och månad till avtalsområden med en genomsnittslön lägre än 22 400 kronor i månaden. Kravet är också att lönehöjningarna inte bara uttrycks i procent utan också i kronor eftersom det gynnar de lägst avlönade.

Jämställdhetssatsningen har dock arbetsgivarna avfärdat för länge sedan. Arbetsgivarna, inte bara Svenskt Näringsliv, utan övriga har också gång på gång understrukit att industrins avtal normerar övriga. Per Bardh och LO-förbunden kan alltså räkna med ett enigt och intensivt arbetsgivarmotstånd. Sannolikt också med stöd av Medlingsinstitutet som också anser att industrins avtal är norm. Vad det betyder om LO-förbunden inom samordningen tar till konfliktvapnet vet ingen idag. Den situation som då uppstår finns det nämligen ingen erfarenhet av. Medlingsinstitutets instruktion förutsätter att det finns en acceptans i omvärlden för att industrin sätter normen. Det är också oklart hur förbunden inom samordningen ser på det avtal som Pappers träffat.

Men det är inte bara LO-förbunden inom samordningen som kan komma att ha en ny syn på industrins normerande roll i vår. De båda lärarförbunden agiterar sedan en tid tillbaka för att deras medlemmar ska ha högre löneökningar än alla andra i den här avtalsrörelsen. Skälet är att lärarna halkat efter, hävdar de. I en facebookkampanj krävs att lönerna ska höjas med 10.000 kronor –  i månaden. Ingen kan uppfatta det som ett realistiskt krav. Men det måste ändå tolkas som ett tecken på att lärarfackens mål är en tydlig förbättring och ett sätt att skapa förväntningar bland medlemmarna.Lärarfackens företrädare pratar också mycket om att det finns en acceptans hos allmänheten att lärarnas löner ska höjas rejält.

Lärarnas och övriga avtal inom den kommunala sektorn löper ut sista april. Det är en månad efter många avtal inom den privata sektorn, inklusive handeln, löper ut. I början på april bör det stå klart för de som förhandlar inom den kommunala sektorn om Handels lyckats genomdriva den jämställdhetssatsning som finns i LO-samordningen. Att Kommunal har mycket fokus på jämställdhet i sina avtalskrav blev uppenbart före jul. Men också SSR och Vision kräver åtgärder för att minska strukturella löneskillnader. Hur kraven ska omsättas i praktiken när arbetsgivarna säger nej vet ingen ännu. Det som också är oklart är vad som händer inom den kommunala sektorn om lärarna kräver mer än alla andra. Men före sommaren bör förhandlingarna vara avslutade. Det betyder dock inte att avtalsrörelsen är slut. I höst är det dags för den statliga sektorn, åtminstone för de avtal som ska omförhandlas och inte löper tills vidare.

Alla oklarheter gör att det är svårare än någonsin att förutspå utgången av avtalsrörelsen 2012. Men den största osäkerheten är ändå konjunkturen. Det ekonomiska läget i världen och därmed Sverige är osäkrare än på länge, samtidigt som avtalsrörelsen är mer långdragen än på länge. Risken är stor att ekonomiska bedömningar som gjordes i november/december förra året är annorlunda om ett halvår. Tid kan därför bli den faktor som omdefinierar industrins normsättande roll i den här avtalsrörelsen.

Anna D. Öberg
arbetsmarknadsjournalist