Utebliven granskning

2011-12-06  |  Uppdaterad 2011-12-09

ANALYS. Regeringens satsningar på privata inslag  i arbetsmarknadspolitiken inleddes redan 2007 – insatsen döptes till ”kompletterande aktörer”. Från början var det främst för insatser i jobb- och utvecklingsgarantin, men i samband med finanskrisen 2008 byggdes systemet ut. Numera anlitas privata företag också för nyanlända invandrare, långtidssjukskrivna, ny- och korttidsarbetslösa.

Privata företag är visserligen inget nytt i arbetsmarknadspolitiken. Tidigare socialdemokratiska regeringar har under många år tyckt att det är ok att Arbetsförmedlingen köper upp arbetsmarknadsutbildning av privata företag. Vid ett seminarium för några veckor sedan var det också uppenbart att regering och opposition är överens om att privata företag ska användas i den statliga arbetsmarknadspolitiken.

Den strategi som den borgerliga regeringen valt innebär att runt 900 aktörer anlitas i år – förutom tjänster som köps i arbetsmarknadsutbildningen. Merparten av de nya tjänsterna är så kallade externa coacher, alltså mindre företag som får betalt av Arbetsförmedlingen för att under tre månader underlätta för arbetslösa att få jobb. Sammantaget delar aktörerna på 647 miljoner kronor under första halvåret i år. Omräknat på ett år blir det runt 1,2 miljarder kronor. Eftersom tjänsterna är tämligen nya finns det lite undersökt om dem ännu. Arbetsförmedlingen har gjort egna undersökningar som visar att det inte går att visa att de privata företagen lyckas bättre än förmedlingen.

Dessutom har forskaren Martin Lundin på Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, genomfört studien ”Marknaden för arbetsmarknadspolitik: om privata komplement till Arbetsförmedlingen”. Men undersökningen har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet. När jag ringer Martin Lundin i mitten av november jag den första journalist som vill veta något om undersökningen. Hans rapport var ett av flera bidrag som presenterades i den numera rikskända SNS-rapporten om konkurrens i välfärden (se även Akademikern nr 8 2011)

I genomgången konstaterar också Martin Lundin att det är svårt att se några tydliga skillnader på resultat mellan de privata företagen och arbetsförmedlingens insatser. ”I dagsläget vet vi egentligen väldigt lite om effekterna av arbetsmarknadspolitik i regi av företag”, konstaterar han. Därför är vidare forskning mycket viktig. Det gäller inte minst hur företagens kontrakt ska utformas för att skapa incitament för att de ska göra ett bra jobb, samtidigt som ”manipulativt beteende undviks”, konstaterar han.  En annan frågeställning är hur reella valmöjligheter skapas för de arbetslösa. Och då krävs tydlig information – inte minst om företagens faktiska arbetsmetotoder. En tredje fråga är om de privata företagen ska få krav på sig att klara av att hantera ett visst antal arbetslösa – volymmål som det kallas på byråkratspråk. Hittills har det funnits sådana mål och risken med dem är att Arbetsförmedlingen träffar avtal med företag som har för låg kvalitet på sin verksamhet. Många frågetecken att räta ut, alltså, enligt Martin Lundin.

Nu lanseras en ny åtgärd som ska hanteras av privata aktörer. Den ska ersätta tjänsten som kallas externa coacher som fasas ut vid årsskiftet. Hur omfattande den nya tjänsten, som ska vara ”jobbcoacher för arbetssökande” är inte sagt ännu. Skälet är att Arbetsförmedlingen under hösten håller på att ta fram ett underlag om vad de kompletterande aktörerna ska leverera. Innan det är klart kan inget sägas – konkurrensen om den nya tjänsten ska vara lika för de företag som ska tävla om den när den offentliggörs runt årsskiftet.

Att varken regering, opposition eller Arbetsförmedlingen visar större oro för att utvärderingar om de privata företagens roll i arbetsmarknadspolitiken saknas är anmärkningsvärt. Inte bara för att IFAU-rapporten så tydligt visar att mer forskning behövs. Det som hänt inom äldrevården visar att privatisering inte är okomplicerat. Men ännu så länge verkar det inte finnas något större intresse – från något håll – att utvärdera den nya inriktningen.

Anna D. Öberg
arbetsmarknadsjournalist