Vad kan vi bestämma?

2012-01-26

ANALYS. DET KAN inte ha undgått någon att det är mycket litet ett enskilt lands folkvalda politiker kan göra åt den ekonomiska krisen. Inte ens valda ledare i stora länder med stora ekonomier som Tyskland och Frankrike kan göra särskilt mycket mer än att göra vad finansmarknaderna kräver av dem, vilket sällan är vad demos, folket, kräver. I särskilt utsatta länder, av vilka finansmarknaderna kräver drakoniska offentliga nedskärningar och besparingar, har valda politiker ersatts med ovalda teknokrater i hopp om att de ska lyckas genomdriva vad de valda politikerna inte vågar eller mäktar. Resultatet av deras teknokratiska insatser kan mycket väl bli att sjukdomen botas till priset av att patienten dör.

Patienten i det här fallet är demokratin. Utan att vi riktigt lagt märke till det är demokratin på väg att glida oss ur händerna. Demokrati betyder ju inte bara att det är våra valda politiker som trycker på beslutsknapparna utan också att det är de som bestämmer vilka knappar de ska trycka på. En demokrati där de viktigaste besluten redan är fattade eller där de påtvingas oss av omständigheter som vi inte kan påverka, blir till sist inte värd namnet. Det är möjligt att vi tvingas bestämma oss för en drakonisk svältkur men vad vi tvingas bestämma oss för bestämmer inte vi.

Det enda vi säkert vet är att vad som än händer så blir det inte följden av demokratiska beslut. Inte heller den europeiska fiskala och politiska union som nu brådstörtat snickras ihop i framförallt Berlin och Paris och som om den förverkligas innebär en betydande överföring av politisk och ekonomisk makt till – ja till vad då?

Ingen vet. Allra minst våra valda politiker.

DET VORE naturligtvis en ödets ironi om det blev finansmarknaderna och teknokraterna som till sist tvingade fram den politiska union som den monetära unionen redan från början borde ha byggt på och som i sin tur hade krävt upprättandet av den övernationella demokrati som ingen vald politiker i Europa ville eller vågade slåss för.

Så nu gör finansmarknaderna och teknokraterna jobbet åt dem, vilket som sagt inte har särskilt mycket med demokrati att göra.

Den stora faran är förstås att väljarna blir förbannade när upptäcker vad som pågår och alltför många av dem får för sig att demokratin kan återvinnas genom att vända världen ryggen och backa historien. I synnerhet om det som marknaderna och teknokraterna har i beredskap åt oss är något helt annat än det vi själva skulle bestämma om vi fick.

Men någon sådan väg tillbaka finns inte för demokratin. Att vända världen ryggen innebär inte mer demokrati utan mindre. Det innebär också att vi väljer Europas oförenade nationer före nationernas förenade Europa, vilket är en historiskt beprövad väg mot europeisk söndring och förstörelse.

Vi kan bara bestämma mer om demokratin på vissa områden blir överstatlig. Och demokratin kan bara bli överstatlig om vi accepterar att den nationella demokratin på vissa områden bestämmer mindre.

Så ser den nationella demokratins moment 22 ut.

I en nyutkommen stridsskrift riktar förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson skarp kritik mot ett politiskt system där riksdagen alltmer reducerats till ett osjälvständigt knapptryckarkompani i händerna på alltmer självsvåldiga statsministrar och/eller partiledare.

Vad hon kunde lagt till är att också dessa statsministrar och partiledare allt oftare tvingas trycka på knappar som de inte själva valt.

Vad vi ska kalla ett sådant politiskt system vet jag inte, men med demokrati som folkstyre har det allt mindre att skaffa.

Göran Rosenberg
Journalist och författare